- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

Laurin

av Sheriffs »Männen vid fronten» och många
andra svenska, engelska, franska och danska
välformade och välspelade stycken. Det var
en glans över denna ensemble — jag håller
särskilt på det ordet —, en vilja till
fulländning", som skall länge minnas i svenskt
teaterliv. Tyvärr lämnade, av skäl som undandraga
sig allmänhetens dom, den store
skådespelaren Gösta Ekman Oscarsteatern och
konkurrerade med den på den ogemytligaste av alla
scener.

I Undret vid Verdun fanns ett femtiotal
roller, men ingen av dem spelades av Gösta
Ekman. Stycket i tolv bilder är författat av
Hans Chlumberg och synnerligen —
särskilt då man tänker på den omöjliga
teaterscenen eller rättare konsertestraden — väl
iscensatt av Per Lindberg. Verkar det något
oformligt komponerade jättestycket storfilm?
Ar det litterärt ? Kanske kunde det kallas
»litterär dramatiserad film». Emellertid blev
jag mera gripen än jag trodde jag skulle bli
av denna dramatiska fantasi.

En tysk turist bland en pladdrande och
skrattande mängd resande av alla nationer besöker
soldatgravarna vid Verdun. Han sätter sig
grubblande, sedan de andra avlägsnat sig, vid
dessa massgravar — man får väl antaga att
ban drömmer —; då höja sig de väldiga
gravstenarna och ställa sig på kant, och upp
stiga de fallna, marscherande fram först
mekaniskt, sedan allt friare, en spökbrigad, som
rör sig vid förstämda trummors ljud och
gör ett starkt intryck på åskådarna. De
upp-ståndna avlägsna sig till sina hem i Frankrike,
Tyskland och England, men deras platser äro
upptagna, livet liar sin rätt, man har ärvt de
döda, man har ersatt de halvglömda, och dessa
återuppståndna fallna äro blott till besvär,
nej till tvnga och olidligt hinder, då de nu
vilja igen återtaga sina platser. Endast hos
mödrarna finna de öppen famn.

Redan invaliderna äro ju blott till kostnad
och tynga. De avspisas med minsta möjliga,
och Simplicissimus visar en dylik fattig
stackare med sprucken röst sjungande till
positivet :

Was ich bin und was ich habe

dank’ ich dir, o Vaterland.

»Hur grymt är ej livet», det är sannerligen
ingen fras. Man blir skamsen när man
tänker på den måttlösa egoism i vilken man
lever och av vilken man själv har sin beskärda

del. Det hålles tal för de fallna, det gör sig
bra och kostar litet.

Bland de spelande vill jag endast nämna
en — ett tjugutal av de uppträdande voro
lyckade —, och det är Olof Sandborg, som
av ministern Delcanipe — jag känner inte
någon fransman med den namnformen och
inte heller någon Pettersone — gjort en
äkt-fransk typ, ett mästerstycke av nationell
karakteristik. Den mannen var först bland alla
i denna massa av levande och döda. Man satt
och tänkte: Vad har han gjort med sitt
ansikte för att ge det denna verkligt franska
karaktär ? Inte en fransman av 1880 eller 1900
utan en fransman just som de nu se ut. Det
skulle kunna anmärkas, att detta ej är fullt
riktigt, ty pjäsen anses spela 1939, men den
franska rasen är så konservativ, att kanske
någon om sju år ser ut som nu.

Det var en lustig idé att låta
ministerpresidenten Delcanipe, just då han i en bred
fransk säng upplevde ett galant äventyr, få
telefonmeddelande om det oroande undret att
de fallna uppstått och tågade till sina
respektive hemorter. Många tankeväckande saker
och roliga banaliteter yttras vid den stora
konferensen vid Quay d’Orsay, där också
frågan om undrets möjlighet på ett synnerligen
spirituellt sätt behandlas. Och stycket må nu
vara litterärt eller icke, Chlumberg har dock
gett oss en känsla av att vakna upp ur en
smärtsam och tryckande dröm, och vi ha
blivit något generade över de fula saker, om
vilka vi drömt.

Herbert Grevenius, som häromåret vann
berättigad framgång på Dramatiska teatern
med sitt skådespel »Sonja» med miljö i den
svenska arbetarvärlden, har skrivit ett jag
vill ej säga drama men en serie av effektfulla
scener ur Karl Johans historia, Den förste
Bernadotte. Pjäsen gavs på
Konserthusteatern, och Gösta Ekman skildrade den
åldrade konungen. En ung Bernadotte,
Prins Sigvard, Karl Johans sonsons
sonsons son, hade gjort skisser till
dekorationer och dräkter, och särskilt de sistnämnda
föreföllo i hög grad pittoreska och lyckade.
Man fick en rar och naiv drottning
Desideria spelad av Anna Norrie, den svenska
operettens majestät. Jag vet ej, om originalet
var lika rart, men det var säkert lika älskvärt
naivt. Det roade åtminstone mig att få se
kronprins Oscar—Olof Widgren och hans
förtjusande kronprinsessa Josefina—Anna Lindahl,

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:43:31 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free