Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F 7’ ån Stockholms teatrar
Louis Huck.
Seen ur Undret vid Ve r du n.
om vilken Tegnér 1823, med hänsyn till den
ställning hon intog till trikoloren och syftande
på hennes frändskap med Napoleon, som 1821
avlidit, skrev:
Men som en rosenknopp i kronan fäst,
som en förgätmigej i lagerkransen,
så gläde Josefina oss därnäst,
en vit, en rosenröd och blåögd gäst,
skön som på hjältars stoft en alf i
månskensglansen.
Av den tidens Stockholmsfigurer fick man
se bland andra Brahe och Suchtelen,
Crusenstolpe och Hierta och till och med dynastien
Bonniers upphov. Man fick även skåda
kronprinsessans rival Emilie Högqvist i Vera
Schmiterlöws fagra gestalt. Den stora
konstnärliga vinsten var emellertid att få se den
gamle konungens örnblick och skrämmas och
glädjas åt hans häftighet och genialitet,
framställda av Gösta Ekman. Den store
skådespelaren utformade en levande människa. Han
intresserade i varje ögonblick genom
karakta rsfulla smådrag, och han gav figuren er»
helgjutenhet och en påtaglighet, som stannat
i minnet.
Per Lindberg hade lyckats med regien och
dessutom hittat på något, som var till verk-
lig fördel. Ett skynke dolde under
mellanakterna scenen, så att man ej såg, hur
möblerna in- och utflyttades, vilket naturligtvis
är ganska dödande för illusionen. Ett dylikt
skynke lär kallas ridå och kan med stor
fördel användas på en teater.
Banal är ordet för Lehars operett
Leendets land, men fackmän anse den vara ännu
bättre än »Glada änkan». Musiken innehåller
några smekande melodier, och det torde att
döma efter vad man i allmänhet får höra
nuförtiden icke vara så lätt att hitta på dylika.
Huvudrollen, den leende kinesiske
ambassadören och sedermera rikspresidenten, prins
Sou Chong, sjöngs och spelades av Martin
Öhman med den härligaste röst behandlad med
utsökt smak. Man är sannerligen ej bortskämd
med en dylik operetthjälte; jag undrar, om
han inte är tämligen unik. Det skulle vara
roligt och ohyggligt att läsa libretton till stycket,
skriven av Victor Leon. Jag har hört en
hel del operetter under det sista halvseklet,
och i de flesta fanns det en betydande portion
idioti, som skiljer sig ofantligt från den
kvickhet, varmed de bästa franska
operett-författarna under 1860-talet slösade. Men jag
tror, att detta stycke tar pris som operett-
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
