Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A lg o t W e r i n
hon, »och ändå vågar jag säga att Schiller
är mera tysk och mindre kosmopolitan än
Goethe.» Det ligger triumf i svaret: hon
visste att i den punkten var det svårt att
förfäkta en annan mening.
Brevet visar att Tegnér bevarade sin
reservation i förhållandet till Goethe även
under de år då han kom honom särskilt
nära. När han diktade Sången och Epilog
vid magisterpromotionen 1820 var han i
hög grad olympisk och klassiskt human.
Han krävde stora och enkla linjer, klarhet
och lugn. Han karakteriserade 1822
dikten som »ett väl organiserat sinnes hälsa».
Det är en Goethesk, en Platonsk
uppfattning av poesien. Platon ogillade Homeros
för att han skildrat Priamus’ förtvivlan
och Achilles’ måttlösa vrede. Goethe hade
inte sinne för Kleist, och han förhöll sig
reserverad mot Platen. I ett samtal med
Eckermann 1827 fällde han några bistra
ord om tidens »lasarettspoesi». Poeterna
jämrade sig som om hela världen vore ett
sjukhus. »Det är sannerligen att
missbruka poesien, som dock egentligen blivit
oss given för att utjämna livets små
tvistigheter och göra människan tillfreds med
världen och sitt läge. Men den nuvarande
generationen är rädd för ali äkta kraft,
endast svagheten gör den trevligt och
poetiskt stämd.» Tegnér ivrade på samma sätt
mot »den fosforistiska tvinsoten», för
vilken han såg en poet som Stagnelius duka
under. »Gud göre honom frisk och klok»,
skrev han om Liljor i Sarons diktare. Han
uppmuntrade den slätkammade Nicander,
men besvarade aldrig Vitalis’ heta kärlek.
I Sången heter det om skalden: »Han
känner ej den veka klagan, ej missljud,
som ej lösas opp.» Detta var humanismen
som dikt- och levnadskonst: alla missljud
skulle lösas i personlighetens och konstens
harmoni. Samma åskådning fyller
Epilogen, som är helt Goethesk i sin hellenism,
sin ljusdyrkan, sin tro på konstens och
vetenskapens makt att lyfta och förädla:
ty högre stiger icke mänskan opp
än konst och vetenskap ledsaga henne.
Det är Tegnérs översättning av Goethes
berömda, på skilda sätt tolkade ord:
Wer Wissenschaft und Kunst besitzt
hat auch Religion.
Humanismen präglar Tegnérs
förnämsta verk från dessa år: Nattvardsbarnen
och Frithiofs saga. Den förra dikten är
ett motstycke till Hermann und Dorothea,
den senare till Ifigenia. Frithiofs saga har
liksom Ifigenia en gammal fabel och ett
modernt innehåll. Frithiofs historia är
som Orestes’ ett själsdrama, handlande om
fredlöshet och samvetskval, brott och
försoning. I båda fallen är försoningen mera
en mänsklig angelägenhet än en gudomlig.
Den sker genom och består i en inre
själsförvandling. »Den levandes försoning är i
eget bröst», säger Baldersprästen till
Frithiof i sagans slutsång, som har något
av Ifigenias tempelstämning. Goethe
sammanfattade själv innehållet och
andemeningen i sitt skådespel i versen:
Alle menschliche Gebrechen
sühnet reine Menschlichkeit.
Detta är humanismen som religion, eller
man bör kanske säga: religiositet. Det är
inte kristendom, det är ju ingen lära, ingen
konfession, men det kommer kristendomen
nära i vad som gäller livsföringen. Goethe
var kristen i hjärtat, men ej i läran, säger
Tegnér med anledning av »Bekenntnisse
einer schönen Seele», som han kallar »en
kristen dikt». Tegnér kunde för sin del
mycket väl, såsom i Prästvigningen och
Nattvardsbarnen, finna rum för sin
åskådning i den kristna symbolvärlden. Dock
ryggade han liksom Goethe tillbaka för
korset, den kristna symbol som den
naturliga människan har svårast att fatta.
Han anammade det visserligen i formen
av ett biskopskors, men hur »naturligt»
han tog det finner man av berättelsen om
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
