Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
men när han väl är därute, sjunger
hembygdsminnet sina trolldomsrunor i hans själ
och förgiftar hans blod med smärtsam
längtan och oro. Det råder en konflikt mellan
denna hövdings kulturhistoriska mission och
hans oroliga sjömansblod, som lockar honom
ut på havet. Det är, kunde man nästan säga,
motsatsen mellan den finländske patrioten
Eirik Hornborg och den långväga resenären
Hornborg, som varit ute på segelfärd till
An-tipoderna och skrivit så många böcker om
tjusningen i att glida över oceanerna med
frisk vind i ett segelfartygs vita dukar.
Hornborgs roman är något bunden och
schematisk; det är som om fantasin icke fått
spela fritt på grund av det historiska stoffet.
Men stilen är ypperlig: dess kärva manlighet
ger redan i och för sig en bild av
vikingatidens ursprungliga människor och deras
djärva dåd.
Genom tidens antirationalistiska
strömningar går en mäktig våg av rationalism. Som
en motsats till en Prousts dikt om minnets
fata morgana-hägringar och en Lawrences
dionysiska berusning över driftlivets
mysterier står kubismen och funktionalismen, som
visserligen t. v. mera framträtt inom den
bildande konsten och arkitekturen än i
litteraturen. Men liksom människorna fått
boningshus efter tidens mod måste de också få
böcker av samma art att läsa. Det innebär
rationalismens genombrott: den moderna
funktionalisten söker icke ge en harmoniskt
genomförd stämning eller kasta fram de
subjektivt färgade associationskomplex, som
tillfälligtvis strimma genom hjärnan; han
återger en tanke med klara och torra linjer, han
ser genom verklighetens förvirrande
mångfald ned till orsakssammanhangen. I
finlandssvensk litteratur representeras denna
moderna rationalism framför allt av Örnulf
Tigerstedt, som år 1931 publicerade en
diktsamling Block och öde. Genom sin starkt
utpräglade intellektualitet är Tigerstedts
dik-tarprofil något rätt säreget inom den naivt
sångbara finlandssvenska lyriken.
Den världsåskådning, som bildar
bakgrunden för Tigerstedts diktning, fick för något
år sedan en intressant belysning i en artikel
»Frihet och lydnad» i Hufvudstadsbladet.
Han ställde i den mot varandra de två
principerna lydnad och frihet: lydnaden är
kulturen, hela den värld, som vilar orörlig i
formens bann; friheten är rörelsen, även-
tyrssinnet, naturens blomstring,
pendelsvängningen mellan avlelse och död. Denna
motsats mellan frihet och lydnad, mellan kaos
och form blir utgångspunkten för
konstnären, som i skapandet av formen, verket
finner räddningen undan förintelsen och
glömskan. Och vad verket är för den store
mästaren är kulturen för människoanden i gemen.
Det finns ingen farligare fiende till
kulturprincipen än friheten. Intet för skönare
tal, intet uppträder i mera bländande och
fascinerande gestalt än friheten. Men intet
är i själva verket tommare och till sina
följder gruvligare. Frihetens härskri tillhör
stunden och det alltför mänskliga. Det är blott
lydnaden och det bundna ’ som för till det
gudomliga.
Diktaren känner sig vara en förkämpe för
kulturen i en värld, där den blinda naturen
söker att hölja över den klippta trädgårdens
bildstoder och fontäner med sin djungelrika
vegetation. Hans värld är tankens, som
spårar lagbundna sammanhang i verklighetens
förvirrande mångfald och fångar dess art
i en matematisk formel. Han rör sig icke i
någon drömmens skog, där diktens
guldfågel sjunger, utan på de asfalterade
stråkvägarna mellan en storstads byggnadskuber ;
ackompanjemanget till hans tankes
matematiskt exakta vägning av tingen bildas av
lokomotivens visslingar och dånet av spårvagnar,
som upplysta och fullpackade med människor
susa förbi. Han föraktar ali naiv lyrism, ali
den känsla för naturen, som återfinnes hos
de flesta andra finländska diktare. Hans
diktning har sin inspiration från Broadway och
City och inte från Finlands blå insjöidyller
eller stenbundna skärgård.
Men den omedelbara människonaturen tar
ut sin rätt också hos denne dyrkare av det
rena intellektet; han gäspar av leda över det
schema, vari livet inordnats, och tar sig
bond-permission från kulturen och ger sig hän åt
en smula naturkontemplation — men med
klart medvetande om den klyfta som skiljer
honom från naturen:
Så vill jag älska dig i lönndom
och sluta mig till ditt bröst
i farlig vällust.
Mina hus äro höga,
tungt arbeta mina hjul
och mina ekvationers kretsgång
är fullbordad.
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
