Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
got mera cynisk filosof lustvandra på gatan
med en vacker ateniensiska och båda,
övermannade av sina känslor, hängåvo sig åt
varandra, bredde sin kappa över det alltför
ogenerade paret. Det hade varit lyckligt, om i
den verkligt komiska stortvätten av olika
sorters intima plagg, som förekom i första
akten, vår store stockholmske
»Samfundsref-ser» låtit den söta spartanska tvätterskan Ada
—fru Emy Hagman tvätta upp en dylik kappa
åt honom själv. Och så en sak till: man
talar om privatlivets helgd. Säkert lät den
ateniensiske Aristofanes en och annan
olämplig intimitet blottas för allmänheten, och man
får hoppas, att den 2 302 år senare — 1891
efter vår tideräkning — födde stockholmske
Aristofanes ej tycker illa vara, om man
anser, att till och med offentliga personer ha rätt
till att ha de allra intimaste intimiteterna i
fred för scenens strålkastare. Detta gäller
naturligtvis ej sådana, som genom vad de
skriva eller säga själva klart visa sig icke ha
någonting emot offentligheten på alla
områden.
Protagonisterna i »Greker emellan» voro
främst författaren och fru Zarah Leander.
Den förre är till sitt utseende och till sina
visor — ibland med litet för många verser
—■ lika »fräsch», om ordet tillåtes, som då
han började, och kvickheterna spraka och
gnistra. Men ju mera stoffartat och
lågjor-diskt ämnet är, dess mera fordras en stark
snilleblixt från ovan för att helt förbränna
offret och hos åskådarna framkalla en
befriande känsla.
Fru Zarah Leander har ett något väl
magert ansikte, om ock mycket välbildat, och
rösten är väl maskinell, men kanske lämpad
för vårt maskinårhundrade. Hennes nästan
fullkomliga avsaknad av humor är kanske
också tidsenlig. Men figuren är storartad, och
hennes diktion, något av det viktigaste för en
vissångerska, är av allra högsta klass.
Hennes imitation av Greta Garbo var mycket
lyckad. Humor som flödande gudomlig
nådegåva ha Erie Gustafsson och Calle Hagman
i övermått, och allt är äkta vara. Den tyska
politiska trion, Hindenburg—-Bengt Åke
Bengtsson, Hitler—Carl Hagman och Göring
—Erie Gustafsson, roade ej bara genom
personlikheten utan genom det gravallvar, den
taktfasthet och den marschdisciplin som
utvecklades. Här var Carl Hagman också
genom sin intensitet der Führer. Hans visa om
prinsen av Wales, »den lale och tlumpne pon-
ken», var en fullträff. Roligare hade det
varit om de två dansörerna — det finns
gentlemanna-dansörer såväl som
gentlemanna-tjuvar —, så skickligt de än steppade och
sparkade, hade ersatts av några lika söta och
lika välformade flickor, så vackra, att de ej
skulle ha behövt den ovannämnda kappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
