Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Manfred Björkquist. Femtio år 22/6 1934. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
om vilka står en värderande gudomlig
vilja med myndighet att sätta sig igenom,
eller individuella tillfälliga värderingar hos
enskilda eller gruppindivider.» Björkquist
har alltid försvarat vetenskapens
obegränsade frihet, och han vägrar att godtaga en
tro, som icke är realistisk, som icke
grundar sig på en verklighet. Den trosvisshet,
med vilken Björkquist kämpat för en
realistisk religiös kultursyntes är ganska
enastående och kommer att räknas som en
viktig tillgång, när dagens historia en
gång skall skrivas.
Från denna utgångspunkt och med detta
mål kan Björkquist se på tidens nya
strömningar med en mycket ovanlig saklighet.
Uppseendeväckande är hans syn på
generationsstriden ; han torde vara alldeles
ensam i sin ärliga bekännelse, att den äldre
generationen verkligen har felat: »Den
uppfostrande generationen hos oss är en
brokig skara, utan sammanhållning, utan
gemensamma ideal — en redan
genombruten front.» I stället för att sucka inför
ungdomens forblindelse går Björkquist
den till mötes på dess egen mark —• bland
annat genom att konfrontera kroppsarbete
och bildningsarbete, idrott och kyrka. Ett
annat av hans viktigaste grepp är den
kyrkliga bildningsrörelsen, som redan fått
en ofantlig omfattning. Överallt, där tiden
skapat problem, eller där nya rörelser
växa fram, har Björkquist mobiliserat en
slagfärdig kristen front. På de mest
skilda områden, i de mest skilda
befolkningsgrupper har genom hans oförtrutna energi
den kristna kultursynen aktualiserats. Utan
braskande överord, utan reklam, nästan i
ett slags vällustig tystnad har han i vida
kretsar skapat gehör och resonans för
kristna synpunkter. För Söderbloms
ekumeniska uppslag får detta arbete inom
landet för kristen tro och svensk kyrka
icke förgätas.
Det är ett beklagligt förhållande, att
svensk kulturdiskussion kommit att föras
liksom på två plan, som icke
korrespondera : den kristna analysen av böcker,
personligheter och problem får sällan
befrukta den profana debatten. Manfred
Björkquist ensam har lyckats slå igenom — i
de mest skilda läger har hans krav på en
livsduglig, realistisk kristen enhetskuitur
mött anklang och respekt. Orsaken är
given: Björkquist är för det första en
betydande skribent, för det andra en
avväpnande personlighet, på vars redliga
uppsåt ingen hittills vågat tvivla; han har
aldrig svikit sin paroll: »ridderlig kamp».
I detta land, där begåvning så sällan
förenas med karaktär, där intellektualiteten
så ofta mai tömning och karaktärslivet så
ofta saknar den intellektuella skolningen,
där så mycken kärlekslöshet gör
intelligensen ofruktbar och så mycken obildning
de redliga uppsåten verkningslösa, i detta
vårt svenska land är Manfred Björkquist
en förebildlig gestalt. Hos ingen annan
svensk kulturpersonlighet efter Söderblom
finnas veterligen förenade en sådan
innerlig personlig fromhet, en sådan levande
ansvarskänsla, ett sådant brinnande
kulturintresse och en så allsidig personlig
utrustning som hos denne mångfrestande
och oavlåtligen nyskapande
folkhögskolerektor. Icke bara den svenska kyrkan och
den svenska skolan — hela den svenska
kulturen skulle vara fattigare utan hans
fläckfritt rena vilja.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
