Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
Denna del av ungdomen tycks emellertid
ännu inte ha något att berätta om. Annie
Åkerhielms predikotext utlägges på ett par
håll bland höstens böcker, men av äldre folk
och i den traditionella formen av
allmogeberättelser, som samtidigt ha
dokumentariskt syfte. Både Gunnar Hede och
Fredrik Böök hänge sig åt kärnfolksromantik
och demonstrera trohetens och
förnöjsamhetens heroiska dygder på omsorgsfullt valda
och tillrättalagda exempel ur lantfolkets
klass. Gunnar Hedes idyller från
Östgötaslätten kring Roxen bryta sig icke någonstans
ut ur konstartens rätt verklighetsfrämmande
konventioner: hans torpare, drängar och
väv-gummor visa sig alla äga de ringes rikedomar,
som de förvalta mönstergillt under ledning
av visa och blida kyrkoherdar och idealiska
husbönder, som välförtjänt komma i
landsting och riksdag. Det blir onekligen en rätt
stagnerande sorts liv som skildras och prisas:
själva den vanemässiga bundenheten vid
den ena eller andra trånga miljön framställes
som något gripande och värdefullt. Om också
tendensen är i stort sett densamma, går det
betydligt livligare till i Bööks »Historier från
Hallandsåsen». Det är icke bara bofasta
bönder, utan lika mycket tattare och
ståndspersoner, som iaga och slåss i skogarna,
färdas längs kungsvägen och pokulera på
Margretetorps gästgivaregård. Deras öden
äro ofta vilda och nästan alltid ovanliga,
förlöpande genom många och kuriösa händelser.
Vad som ger boken dess rätt unika prägel,
är emellertid att dessa berättelser icke äro
fiktioner i egentlig mening, utan återge
verkliga traditioner, som förmedlats till
upptecknaren av en djupt initierad
hembygdskännare, som på samma gång är genial
muntlig berättare. Till hans kärva och
sakliga epik har Fredrik Böök bestått, förutom
sens-moralerna, sitt brokiga kulturhistoriska
staffage, sin förföriska prosakonst och sin
ibland lätt sötaktiga, ofta översvallande
känslosamhet.
Den etnografiskt lagda bygdeskildringen
går igen hos två av årets debutanter: men en
ambition att frigöra genren från predikan
om de ringes rikedomar är märkbar både hos
Lennart Karlfeldt och Irja Browallius.
Bägge äro ärliga nog att inte låtsas se tingen
och livet med lantfolkets egna ögon: de
markera tydligt, att de göra sina iakttagelser
utifrån, närmast — tycks det — från den
intelligente folkskollärarens utsiktspunkt.
Bägge äro också noga med att exakt avgränsa
sina bygdepartier: man lär precis kunna peka
ut, var Stenhamra by ligger på Smålands
karta, och Irja Browallius’ byvägar och
älgstigar sträcka sig inom ett begränsat område
av Närke. Annars äro skillnaderna mellan
dem betydande. Lennart Karlfeldt ■—- som
av elementära anständighetshänsyn bort
uppträda under annat författarnamn — orkar
inte hålla uppe någon konstnärlig ambition
längre än ungefär halvvägs genom sin tunna
bok: de senare kapitlen, med
marknadsskildringen och frimurarhistorierna, falla sönder
och samman i urblekt bondkomik från anno
dazumal —- August Bondeson gjorde sådant
betydligt bättre på sin tid, för att inte tala
om Fritiof Nilsson Piraten, som kanske är
förf:s närmaste förebild. Emellertid röjer
bokens början en personlig berättarkonst,
sträv och kantig i maneren men med glimt i
ögat: och motivet med den oskiftade,
halv-förfallna byn, där den livsdugliga ungdomen
emigrerat och endast halvgamla syskonpar
dra sig fram tafatt fumlande efter livet, är i
och för sig ett gott fynd. Det kan tänkas, att
författaren blir en författare. Irja
Browallius’ konstnärliga arbete är icke endast mer
polerat i tekniken, utan också betydligt
målmedvetnare och samvetsgrannare. Enstaka
bagateller och halväkta ting ha kommit
med i hennes novellsamling, och
genomsnittsnivån kommer kanske icke alltför högt över
Henrik Wranérs: men det är vackert så —
och framför allt rymmer boken tre färdiga
alster av god och allvarlig konst. De bägge
skolflickshistorierna — om hur Anne-Maj
fick talets gåva och om hur den oäkta
Stina-Lena tvangs in i sin försvarsposition mot
den onda världen — äro underfundigt
berättade och träffsäkert tillspetsade: de visa
ovanligt djupgående och illusionsfri kunskap
om hur barn se ut invärtes. Och ganska
märklig är den omsorgsfullt utarbetade novellen
om hur Långan, den robust livsdugliga pigan
på Norrgård, klarar problemet med sina bägge
fästmän, den förföriske och den solide —
och hur den solide, som blev hennes man,
men icke hennes barns far, räddar sin
skamfilade självaktning efter dubbelspelets
avslöjande. I denna historia befinner man sig
rätt långt från Wranér och överhuvud från
den svenska berättartraditionens allfarväg:
uppfattning och teknik påminna snarare om
Maupassants bondehistorier. Med sådana
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
