Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner o c h noveller
grepp infångar man säkert inte hela sanningen
om svenskt lantliv ■—- men en del av den.
Ojämförligt mer gengångaraktig än dessa
bygdeskildringar tedde sig vid första
anblicken en annan av årets uppmärksammade
och tacksamt mottagna förstlingar. I Sven
Löfgrens debutroman »Apoteket Pantern»
tycktes en länge saknad och ofta
högtidligen dödförklarad gammal bekant göra sin
come-back i litteraturen: sekelskiftets
vemodigt ironiske, trivsamt cyniske, i intet
engagerade flanör. Denne distingerade, fastän
lätt stryktäcke herre hör onekligen hemma i
apotekaren Viggo Bruhns stamträd — väl
icke bland de direkta förfäderna, ty Flanören
dog som ungkarl, men någonstans bland
grandonklarna. Apotekaren av anno 34 är också
en åskådarmänniska, han har också ett fint
men något slappt handlag med den
allvarsamma leken, och det är den skrämda
skymningstärnans flykt genom stadens gator
som lockar fram en bristfärdig melodi ur hans
behärskade prosa. Sedan upptäcker man,
att han dock lever och andas i en annan tid
än grandonkeln. Helt av gammal årgång
är endast hetärromantiken som serveras i
ett av slutkapitlen. Men också i denna episod
intar Viggo Bruhn en helt annan attityd än
exempelvis Martin Birck skulle gjort. Han
klarar av situationen, oskadd och utan sveda
eller värk, liksom han klarar alla andra
situationer. Hans ironi och nonchalans äro icke
försvarsmedel mot en brutal verklighet som
han icke orkar bemästra. Han bemästrar
den utmärkt, står på bästa fot med det
vanskliga livet. Det är det retsamma med honom.
Flickan som han kom att rädda från gatan
och hade ett mönstergillt skött förhållande
med, bröt omsider med honom för att hon
inte härdade ut med hans sympatiska och
taktfulla och kloka och humana
överlägsenhet: hon får helt och hållet läsarens medkänsla.
Man skulle någon gång velat höra hans
röst grumlas eller skära sig, se ett naket litet
jag skakas fram ur det fasta och prydliga
skalet: det får man inte. Ty förf:s mening är
bl. a. att demonstrera, hur hållbart och
användbart ett sådant skal är. I ett resonerande
kapitel får Sven Löfgrens hjälte och
språkrör förfäkta tesen att det angelägna numera
är icke att ytterligare avskaffa
konventionerna, utan att skapa nya —- icke att
brutalisera, utan att humanisera umgänget
människor emellan. Det är en paradoxal tillspets-
ning av det försvar för Karaktären, för
Överjagets reglering av den mänskliga dynamiken,
som anmälaren förut sökt påvisa hos en rad
berättare av 1933. Paradoxen förefaller strax
acceptabel, om man ställer samman Viggo
Bruhn med Samuel, centralfiguren i Gustav
Sandgrens nya roman, som företräder
1920-talets revolt mot överjaget i dess yttersta
urartning. Jämförelsen blir desto lättare, som
bägge författarna skriva svensk prosa med
säkerhet och behag. Sandgren hamnar
verkligen i en flanörromantik i ordets
egentligaste mening, där rotlösheten och
rolösheten, flykten undan det normbundna
arbetet i den krävande omvärlden, till sist
bli egenvärden, och de enda värdena. Mot
Sandgrens idealfigur Regnbadaren,
exhibitio-nisten mitt på ljusa dagen på Kungsgatan,
står Löfgrens mardrömsgestalt Den Blodlöse,
den skumme nattstrykaren och voyeuren
på Oxtorgsgatan: bägge ha nått den
fullkomliga befrielsen från det som kallas
karaktär. Samuel är på god väg till samma
befrielse —- så pass långt, att han ur
samhällssynpunkt måste betecknas som en odugling:
Viggo Bruhn är däremot först och sist en
duktig karl i sitt arbete: han sköter det utan
rödflammig entusiasm, men kunnigt och
samvetsgrant och med ett jämnt intresse. Här är
hans verkliga rotfäste, utgångspunkten för
hans karaktärsbildning. Vad som allra
tydligast skilj er »ApoteketPantern» från
flanörromanernas typ, är den intensiva och vederhäftiga
skildringen av hjältens arbetsliv, som genom
alla episodiska förvecklingar förblir hans
egentliga liv. Det är också romanens
egentliga ämne. Därigenom blir den icke endast en
artistiskt ovanligt färdig debut, utan också
en intressant bok av ganska ny sort.
En betydligt bjärtare och brutalare
färgklick satte John Karlzén i höstens
litteratur. Titeln på hans debutroman är onödigt
tillkrånglad: författaren måste själv långt
fram i boken lösa gåtan och omständligt
utreda, att paraplyet skall betyda
borgerligheten, inordningen i det bofasta liv som
pendlar mellan arbetsplatsen och ett hem med
hustru och barn. John Karlzéns hjälte
till-ryggalägger vägen dit under besvärliga och
pittoreska omständigheter: han är en svensk
student, Eskil Palm, som efter bohemliv
och hundår i flera huvudstäder hamnat som
kemist vid en smörfabrik i Buenos Ayres.
Temperament och erfarenheter ha kommit
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
