- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
118

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

Laurin

för Läns-Kuriren—Torsten Winge gav en
gästroll som orgeltrampare, då Märta Åvik
gifte sig med Cello. Även detta groteska
nummer var riktigt roligt, något som ej
alltid är fallet med det groteska på teatern.
Och så till sist den lustigaste i hela detta
sällskap, den urledsamme »muntergöken»
ingenjör Planertz—herr Sven Bergvall. Bara
hans sätt att med gravlikt allvar berätta
roliga historier så som de icke böra berättas
utlöste orkaner av skratt. Han visade faran
att vara komplett humorfri, men det var
säkert en duglig karl, och dalmålet lät så
hederligt och gott. Men hans tråkighet blev till
dödssynd, ja till något ännu värre.

Man blev glad åt att vara svensk, då man
såg dessa svenska män och kvinnor. Jag kom
att tänka på Thorilds ord: »Svenskarna med
ali sin oävenhet hava i den nationella
karaktären en viss renhet.» Birger Sjöberg hade
detta säkerligen, och något av hans hjärtas
hemliga skatt har kommit till synes i detta
stycke, som också i spel, i regi, i uppsättning
blivit till heder för vår Dramatiska teater.

I min förra teaterartikel sade jag, att jag
ej fått se G. B. Shaws För sant för att vara
bra men att jag hört av en person, på vars
omdöme jag sätter värde, att den påminde
om ett gnäggande skratt i rymden. Hu^!

— Jag såg pjäsen i höst, och omdömet
befanns alldeles riktigt. Shaws
humbugssanningar äro verkligen ej vidare bra. Tappar
man ej humöret, då man hort det lilla
tvekande skrattet från sådana bland publiken,
som tro sig förstå att här var det meningen
att skratta, men som ej riktigt veta varför.
I lufttomt isigt rum rör sig Shaws
anti-humana figurer.

Innehållet. Den rika bortskämda Miss
Mopply—fru Karin Molander ligger sjuk.
Hon uppvaktas av en bakterie,
förtjänstfullt och illusoriskt återgiven av herr Torsten
Winge. Man förstår, då man såg på Miss
Mopply, att bakterien ogärna lämnade
henne, men jag blev förvånad åt, att Shaw alis
tror på bakterier. Äro sådana ej vetenskaplig
humbug? På natten kommer en
inbrottstjuv, som har någon förbindelse, som jag
tror alldeles oskyldig, med sjuksystern,
missens vårdarinna Suzanne Simpkins—fru Märta
Ekström. Missen vaknar och kommer överens
med inbrottstjuven att rymma med honom
och sjuksystern — i ali ärbarhet naturligtvis

— samt medtaga sitt pärlhalsband, som var

så dyrbart, att alla tre kunde leva ett
anständigt liv på detsamma. Frågan om inte
det var vågat kan man bemöta med att
gentlemannainbrottstjuven var prästvigd och
följaktligen hade rätt till titeln Reverend.
Och så ger sig Miss Mopply ut i världen från
sin tråkiga mamma—fröken Hilda
Borgström, och det bär av ut i öknen till en engelsk
militärstation, där vi se hur dumma engelska
krigare, åtminstone i de högre graderna, måtte
vara. Här hade herr Rune Carlsten borstat
hår och mustascher för att skapa om sig
till fin engelsk överste, som intet visste om
någonting, och From—herr Anders
Henrikson hade i sin blygsamma grad blivit lika
engelsk till utseendet men tack vare Shaws
demokratism kommit i det lyckliga läget
att veta allting. Tredje akten spelar i ett
klipparti, där det pratas från olika avsatser.
På en ser man sjuksystern, som förlovat sig
med den bibelläsande sergeanten Fielding—
herr Axel Högel, på en annan Miss Mopply,
som sekunderas av sin mamma, vilken letat
reda på herrskapet i detta fjällmassiv, och
slutligen sitter i en skreva Den gamle—herr
Olof Sandborg, maskerad som Shaw själv.
Han sitter och, som Strindberg säger,
drun-tar sanningar, många av ungefär samma
kaliber som dem som den store svensken själv
»druntade».

Extravaganza har Shaw själv kallat sin
komedi. Han menade väl, att det var ett
kungligt skämt, och själv tycker jag, att man
kände sig som då i gamla tider en
självbelåten monark skulle försöka att vara
frispråkig och kvick och hovherrar och
hovdamer devot måste skratta och hylla de
krystade lustigheterna. Någon sade om »För
sant att vara bra», att det hörde ej till Shaws
bästa stycken. Fördelaktigare kan jag icke
själv uttrycka mig. Kontentan, der langen
Rede kurzer Sinn, förekom i
gentlemanna-inbrottstjuvs-prästens—herr Olof
Winner-strands slutpredikan, fast så kort var den
just inte. Det var inget fel på skådespelaren,
men den mångordiga intigheten kom oss
att rycka på axlarna åt G. B. S:s religion,
den mest aktningsfullt behandlade av alla
vår tids humbugsreligioner.

Karl-Gerhard öppnade redan den 20
juni sitt fönster, då han på Folkteatern gav
sin revy Mitt vänliga fönster. Man återsåg
den elegantaste —-jag säger med avsikt ej
flottaste, ty det ordet låter vulgärt, och

118

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 18 12:37:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1935/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free