Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Bobergs etsningar. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel G a it ffi n
Porta Maggiore i Rom.
Wåhlins besök ute på Blecktornet, det har
ej blott resulterat i en förnämlig gåva till
Ord och Bilds garanter utan också i
överlämnandet några månader senare till
Nationalmuseum av en fullständig serie avtryck
av plåtarna.
Ferdinand Boberg började sin etsarbana
för över ett halvsekel sedan. Det var, som jag
på annan plats har berättat, målaren Acke
som år 1883 gav Boberg idén att försöka sig
som grafiker, men det namn som föresvävade
honom som en lockande förebild var den
store arkitekturetsaren Axel Herman Hägg.
Bobergs första plåtar äro i allmänhet
ganska små. De ämnen han väljer äro
oftast arkitekturmotiv: Visby port,
gårds-arkader i Genua, ruiner i Taormina. Det är
detaljen mer än massan han söker, idyllen
hellre än dramat. Månskenet lockar honom,
italiensk gårdsinteriör i månsken, månsken i
Giardino Giusti i Verona, eller hörnet av en
italiensk trädgård med i förgrunden en
balustrad med urna, i bakgrunden en kyrka, vid
horisonten ett snötäckt berg.
Men dessemellan drages han till havet,
eller rättare till stranden; Söderns eller
Nordens Venedig: gondoler eller rospiggsskutor
utgöra staffaget. Det han mest älskar är
stora bländande vita segelytor, vedskutor
vid Nybrohamn i solnedgångsljus över
blick-stillt vatten. Överallt annars är han den
kvickögde som snabbt tecknar sig till minnes
en pregnant utsökt, en minnesvärd detalj —
här hemma får motivet ett pius av värde
för honom.
Men lättast låter han likväl locka sig av
de gotiska katedralerna. Arkitekten förnekar
sig ej — det är ofta en byggnadsdetalj, en
pelarbas, ett valv som fångar hans intresse,
men det händer också att rummet välver
sig fritt över ljusets spel i dunklet.
Spanien är hans stora kärlek, Toledos
broar hans stoltaste motiv, San Martinobrons
vida båge, Puerte del Alcantaras väldiga
portvalv.
Han livar bilderna med figurer, vilka
stundom kunna växa till självständiga
kompositioner, som den älskliga »italiensk pojke
med sin åsna».
En dag upptäcker Boberg snöns
utomordentliga användbarhet i grafiken. Nu är han
åter hemma, han vandrar en vinterdag mellan
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
