Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
trycksformer, som betecknas med det
sublima och groteska, ställas både i dem och
i romanerna i en bjärt kontrast mot
varandra. Gudsbelätet och djävulsfiguren rycka
varandra tätt in på livet. Om i dramerna
och romanerna — t. ex. i L’homme qui
rit — effekten av detta
framställningssätt stundom blir för grov, når det
underbara verkningar på det område, där Victor
Hugo utvecklar sitt största mästerskap,
nämligen på lyrikens, där l’ esprit de
l’arrangement gör sig mindre märkbart. Den
konst, med vilken ljus och mörker här
sättas mot varandra i fantastisk åskådlighet,
leder icke sällan tanken på den störste
ljus- och färgmystikern bland målarna,
Rembrandt. Som exempel på en överdådigt
verkningsfull kontrastbild i La légende des
siècles nämner jag La rose de l’inf ante.
Den för Hugos lyriska stil typiska
antitesen framträder i vändningar som dessa:
Car le passé s’appelle haine
Et 1’avenir se nomme amour —
eller — med motsatsernas harmonisering
till en högre enhet:
Ce que Dieu fit petit chantait dans son délire
Tout ce que Dieu fait grand, et je voyais sourire
Le colosse à 1’atome et 1’étoile au flambeau;
La nature semblait n’avoir qu’une åme aimante.
La montagne disait: Que la fleur est charmante!
Le moucheron disait: Que 1’océan est beau!
Jämte antitesen är metaforen eller
liknelsen ett mycket påfallande stildrag i Victor
Hugos poesi. Icke heller denna är en blott
yttre relation utan låter i sista hand
härleda sig från skaldens övertygelse att
världen i sin djupaste grund är en enhet och att
således alla företeelser ha en inre
frändskap. Man kan fråga om någon av de stora
skalderna haft Victor Hugos förmåga att se
likheter mellan tingen och återge dem i
åskådliga eller sinnrika liknelser i samma
omfattning och grad som den store franske
skalden. Hans på metaforer överrika stil
följer härvid den universella korrespondens,
som tillhör verklighetens eget system. Hans
metaforiska stil är således, även den, orga-
nisk i den meningen, att den direkt
avspeglar hans världsbild. Med sin vittskådande
och genomträngande fantasi satte han i
rörelse en oändlig ström, ett växelspel av
liknelser, förbindande olika sinnesområden
och den materiella och andliga världen.
Det finns knappt en sida i Hugos
diktsamlingar, över vilken metaforerna icke draga
fram som en tät flock av moln, som en
oavbruten följd av vågor.
Förutsättningen för hans associativa
fantasi är han oerhört starka och fina
sinnliga organisation. Hans öga ägde en kraft
att varsna och gripa tingens former och
färger, att för blicken fånga deras
koloristiska glans eller plastiska relief och sålunda
förfoga över dem som bilder, bildserier och
bildkombinationer. Hans faculté maitresse
var imaginationen eller, som ordet först
översattes till vårt språk, inbillningen. De
två viktigaste sinnen, som lämna
fantasistoffet till dikten, äro synen och hörseln. Victor
Hugos fantasi är lika visuell som auditiv.
Hans synfantasi rör sig än i mättade,
yppiga färger, än antar den fast uthuggna,
skulpturala former. Om hans
hörselfantasi vittna versens klangprakt, rimmens
musik och rytmernas mångfald. På grund
av stämmornas skiftning och rikedom i
hans poesi kan denna betecknas som
orkesterlyrik. Den gränslösa utvidgning han
gav åt språkets poetiska uttrycksmedel,
den frihet han införde i prosodien och
versstilen hindrar icke, att han med ali sin
myllrande formbarock blev trogen det
klassiska klarhetsidealet, vars grundlinjer kunna
skönjas även i hans av bildernas och ordens
rikedom mest dignande kompositioner. Den
franska andens logiskt-retoriska läggning
gör sig gällande även hos den störste
romantiske skalden.
Den visuellt-visionära kraften i Hugos
blick och inbillning gjorde honom helt
naturligt till en beskrivande skald av första
rang. Åskådlighetens styrka förvandlar
hans syner till tavlor. Som ett tavelgalleri,
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
