Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
lism och brist på andlighet för att existera
i den andliga världen.
Dramatiska teatern har stor heder av att
ha upptagit detta stycke. En hel
världsåskådning finnes enkelt och klart återgiven
i detsamma, och teatern har gett mysteriet
en fulländad konstnärlig och dekorativ
utformning.
Det är nu sju år sedan man på Dramatiska
teatern gav »Diktatorn» av Jules Romains.
Det uppgavs, att stycket var skrivet innan
Benito Mussolini helt och hållet hade övertagit
ansvaret för Italien och för konung Viktor
Emanuels person. Ännu märkvärdigare hade
det varit, om Rudolf Värnlund hade
skrivit sitt skådespel Ledaren innan Adolf Hitler
blev der Führer. Programmet upplyste om
att styckets handling spelar »var som helst».
I Tyskland kunde det ju inte vara, ty
männen i de bruna uniformerna sträckte vid
hälsning icke upp händerna utan lade underarmen
horisontalt under hakan. De åsikter, som
Max Brandt uttalade ej minst genom
högtalaren, hade emellertid de största likheter
med Hitlers, men den krigiska läggningen
påminner nog mera om Hitler i »Mein Kampf»;
fredliga toner ljuda nu uti högtalaren — men
jag glömmer, att det inte alis är Hitler det
är frågan om. Även de kuschade arbetarnas
tvång att på fabriken höra på högtalaren och
det kraftiga ingripandet mot den icke
likriktade Flickan på nattkaféet minde om
förhållandena i det centraleuropeiska likriktade
landet. Vi ha ju ett i söder och ett i öster
också. Däremot funnos inga likheter mellan
Brandts och Hitlers anledningar till att önska
sig och taga envåldsmakten. Den förre gjorde
det av privat-egoistiska skäl för att opponera
sig emot och hämnas det förtryck han själv
lidit under och genom sin styvfader. Det är
ej många förtryckta pojkar som kunna bestå
sig den upprättelsen att bli diktatorer för
sitt folk och för att hämnas det tyranni
de utsatts för i hemmet få sätta foten på ett
helt folks nacke. Hitler torde med ali
sannolikhet själv tänkt, och därigenom fått med
sig största delen av sitt folk, att enda sättet
att komma ut ur det förödmjukande läge
landet kommit i genom Versaillesdiktatet är
att under enhetlig ledning organisera staten
nationalsocialistiskt och har såvitt man kan
se först satt in sitt liv och sin person icke i
privategoistiskt. utan i nationalegoistiskt
intresse.
Stycket visar i åtta utmärkt uppsatta bilder
och med förträfflig regi av Rune Carlsten,
hur Ledaren—Gabriel Alw kom i den hemska
situationen, att hans barndomsvän och svåger
Karl Hennig—Ivar Kåge och dennes son
häktas och dömas till döden för upprorsförsök.
Och då Karl Hennig ej vill begära nåd,
kommer Ledaren i den smärtsammaste
ställning. Karl Hennig är en idealist, som älskar
rättvisan, friheten och humaniteten och
dessutom anser att människorna ej ha rätt att taga
varandras liv. I vilket land kunna så
egendomliga åsikter ha någon utsikt att slå
igenom? Max är emellertid ej järnhård. Han
veknar för Moderns—Maria Schildknechts
och systerns—Harriet Bosses böner, men
då låter hans sekreterare, fint tecknad i
sin tvetydighet av Anders Henrikson,
domen gå i verkställighet, och man hör
salvorna från exekutionsplutonen. Var det
avund och skadeglädje eller var det omsorg
om den store diktatorns auktoritet som
ledde honom? Man har på känn, att Max
kanske snart skall med den blanka revolver
som Brandt visar exekvera sekreteraren
såsom farlig för staten, kanske också såsom
grovt osedlig och troligen i maskopi med
främmande ståt.
Distriktschefen—Sven Bergvall var så
likriktad och var trots sin militäriskt raka
rygg så andligt ryggradslös, att han på grund
av likriktadhet nästan gick i vågor.
Med fasthet och kraft och utan något
uppstyltat utförde herr Alw Ledarens svåra roll,
och Kåges idealist hade också fasthet, även
om den ej verkade militärisk. Men den gav
en lugn övertygad man och med något av
rörande naivitet, som gjorde honom
vördnadsbjudande. Hans maka—fru Bosse såg
man med allra största tillfredsställelse.
Knappast någon har hennes intensitet. Hon bad
maken ej begära nåd, hon tiggde sedan
brodern om hans liv och gav ångesten på det
vackraste och mest gripande sätt. Något av
äkthet låg också över hennes son—Frank
Sundströms långa gängliga gestalt, och
verklig pondus fanns hos den stränge religiöse
fadern. Om någon förtjänar namnet
karaktärsskådespelare är det Olof Sandborg, och
han hade i sin maka, fru Maria Schildknecht,
en värdig motspelerska. Glosögd och litet
bakom, som han skulle vara —•
halvbröderna voro så olika varandra som tänkbart
—• hade Torsten Winge format brodern.
Stackars Flickan—Marianne Löfgren på natt-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
