Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
kaféet blev för sin något för energiska
anhållan om luft i luckan och sina hysteriska
olämpliga uttalanden om högsta
vederbörande dömd till vad det nu kunde vara.
Även hennes biografkyssar voro visst ej
heller riktigt reglementsenliga. Ja, alla fyllde
sin skådespelarplikt, också Kommunisten
—Willie Sjöberg, som i sina agitatoriska
tag hade det sinne för kroppsrörelse, som det
lik- och välriktade samhället önskar.
Värnlunds stycke var fritt från
konstigheter. Man saknade dock det rytmiska och
delarnas inre sammanhang och även det »det»
som ett riktigt konstverk skall äga. Men
konsten liksom politiken är, som visst redan
grekerna tänkte, svår. Man skulle dock, och
icke med ironi utan på fullt allvar, vilja till
författaren av det nya svenska skådespelet
rikta de Runebergska orden: »Fast allt ej
kan nås, är bemödandet skönt.» Sedan kan
det sättas ifråga, och med mycket skäl,
huruvida det är lämpligt att i scenisk
framställning yttra sig alltför antipatiskt,
alltför sympatiskt eller alltför genomskinligt
om de politiska förhållandena i Europas olika
länder.
Hösten 1921 spelade Moissi huvudrollen i
Tolstojs »Det levande liket» på
Blanche-teatern. Nu i vår uppfördes samma
skådespel under namnet Fedja på Vasateatern med
Gösta Ekman i samma roll. Den store tyske
religionshistorikern Adolf Harnack har klart
och djupt skrivit om förtjänsterna i den ryska
uppfattningen av kristendomen. För Europa
är Tolstojs livssyn i detta avseende det som
blivit det mest karakteristiska, ehuru jag
tror, att det allra rättaste lär vara att kalla
densamma kristnad buddism. Bland annat
lär han såtillvida avvika från kristendomen,
att han icke tror på ett liv efter detta. Hur
mycket som det nu finns kvar i Ryssland av
den tolstoj anska uppfattningen, särskilt av
hans dröjande vid satsen att alltid vända
andra kinden till, är ej gott att säga,
åtminstone då det gäller det härskande partiet.
Men något måtte det väl vara, ty det
förefaller åtminstone en utomstående som om
grundstämningen i »Fedja», det absoluta
fasthållandet vid sanningskravet och
renhetskravet hos en som syndat av mycken svaghet,
vore något specifikt ryskt, och som om även
det konventionella och särskilt det fariseiska
vore det som förefölle en ryss med from
läggning som det allra värsta.
I elva tablåer får man se hur
förfallsbaciller och kan man säga fromhetsbaciller
kämpa med varandra i Fjodor Vasiljevitj
Pratasofs—Gösta Ekmans person, och det
är väl också en sida i det ryska, att detta
sker under ett fatalistiskt, halvfilosofiskt
laisser-aller. Han högaktade och älskade sin
hustru Elisaveta—Karin Ekelund, men han
drogs alltför starkt till den frihetskänsla
och till den berusning, som alkohol och
zigenarna med sin sång och dans skänkte
393
Gösta Ekman som Fedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
