Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Emilia Fogelklou. Av Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Larsson
arbeten. De äro plockade på verklighetens
mark, även där litteraturen har gett
anvisning. Men faktum är i alla fall att man
i Spinozas Etik återfinner hela raden av de
böjelser som Emilia Fogelklou vill omrikta,
fruktan, mindervärdighet, hat, avund,
depressionstillstånd som skola vändas i
elevation. Allt som binder och nedsätter
personlighetens krafter är av ondo, allt som
löser dem är gott. Sådana kristliga dygder
som ödmjukhet och medlidande bli
naturligtvis icke hos Emilia Fogelklou förbjuden
vara, men går man bakom orden till
meningen bli de det ej heller hos Spinoza, oc.h
just på sådana tillstånd riktar hon sig
gärna för att ur dem få bort allt
depressivt. När Spinoza, efter att ha
genomvandrat de primitiva, passiva (hellre
pa-tiska) affekternas rad, kommer till de
»aktiva» affekterna, förnimmer man samma
livsdager, som Emilia Fogelklou vill ha
och vi närma oss den lycka och
lycksalighet som hos båda är slutmålet. Men här
skilja sig vägarna. Lyckan i Gud är bådas
mål, men Emilia Fogelklous Gud är icke
Spinozas.
Det väsentliga är att Emilia Fogelklou
tar ett grepp ner i den »naturliga»
människans hjärta för att lyfta dess drifter upp
i det desinficierande solljuset. Hon har
därigenom en särskild uppgift att förena idé
och natur i vår tid, vilken fåfängt skulle
göra sig blind för det myckna som från
natursidan framhållits. En del av
uppsatserna i den nämnda boken äro föredrag
hållna för blivande gymnaster. Där får
Emilia Fogelklou särskild anledning att
påpeka sammanhanget mellan andliga och
kroppsliga funktioner och analogierna
mellan dem samt ställa forna tiders »andliga
övningar» i ny belysning.
Att skönlitteraturen, med sitt
människomaterial och med sin anda, måste locka
en religionspsykolog är självklart. Så ock
konsten. För religiositeten är visserligen
etiken alltid den stabila grunden, men den
fromma andan har ofta ett visst
syskontycke med konstnärens, och detta ju mer
översvinnelig den blir. »Medan gräset gror»
(1911) visar oss Emilia Fogelklou på detta
område, som hon för övrigt aldrig lämnar.
Jag nämner endast uppsatsen om Walt
Whitman, som tyckes mig säga så mycket
om författarinnan själv. »Ej länstol jag har,
ej kyrka och ingen filosofi» — det kan med
vederbörliga modifikationer sägas om henne
själv. Hon har sina meningar, men hon är
mycket vidhjärtad, och ännu mera mot
människor än mot läror. En sådan människa
(som Whitman), säger hon, »dömer inte
som domare döma, utan som solen, då den
ger strålglans åt ett hjälplöst ting».
Ytterligare: »Uslingen som föres i häkte och
polisen som för honom dit, den bedragne och
den som bedrog, lantprästen och ateisten . . ,
mot dem alla skickar han (Walt Whitman)
i öm förståelse strömmande kärlekstankar
— ett slags förböner, om jag så får säga,
med oändlig lyskraft.» Hon citerar versen
»Jag har sett så många som jag håller av
på ångfärjan eller i folkmassan — fast jag
aldrig sagt dem ett enda ord.» Allt detta
torde vara i Emilia Fogelklous anda.
Som religionspsykolog, med fackmässig
grundlighet, har hon väl framfört allt
framträtt i »Från själens vägar» (1920).
Hon samlar upp religiösa drag varhelst
de kunna påträffas, i hedendom och
kristendom, i vidskeplighet, i historien och
diktningen o. s. v. Hon får naturligtvis icke
blott se på det rena guldet utan på malmen,
även den minst procentrika. Som lärd, och
framför allt som människa, visar hon sig
fattad av tron att »djupast i tingen bo
gnistorna hemligen kvar av ljus, som i
livsdrycken var». Som en gralforskare ser
hon på livet.
Utan tvivel ger hon något betydande
nytt i detta arbete. Alla dessa
vidskepelsens kuriositeter, dessa dogmernas skal,
som även en lekman känner från den
fackmässiga litteraturen, vilka legat som en hög
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
