Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Jean Sibelius. Till mästarens sjuttioårsdag. Av Sulho Ranta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y e an Sibelius
förbigående må nämnas, att det han skrev
under studietiden ända fram till år 1890 i
huvudsak var för stråkinstrument avsedd
kammarmusik — det enda
»kammarmusikskedet» under hela hans bana som
kompositör — och först då han kommit till Wien
blev han orkester- och sångkompositör.
Då Kullervosymfonien spelades vid
Sibelius första kompositionskonsert år 1892
var den ny och främmande för
konsertpubliken, den ledde in i okända t ön världar,
den bragte, karg men intensiv, ett nytt,
urfinskt drag till vår musik, och den väckte
motstånd. Endast några få förstodo dess
värde, bland dem Kaj anus, som likt en
siare såg en ny väg öppna sig i detta verk.
Den nuvarande generationen har aldrig
hört Kullervosymfonien i dess helhet.
Partituret, som numera tillhör
Kalevala-sällskapet och förvaras i
Universitetsbiblioteket, återfanns först år 1915.
Emellertid togs den åter upp senaste vår; med
mästarens tillåtelse spelades en sats ur
den som prov vid de stora festligheter, som
föranstaltades i Helsingfors med anledning
av Kalevalajubileet. Och strängt taget
förundrade man sig inte över, att
Helsing-forspubliken i början av 1890-talet — van
vid en musik av helt annan art — skakade
på huvudet åt den. Redan i den del av
verket, som spelades senaste vår,
framträdde det osmyckade, det freskartat
storstilade, det djärva och nya i verkets
planläggning. Detta fragment stannade dock i
skuggan för två ånyo framgrävda och vid
ovannämnda festligheter utförda
Kalevala-kompositioner från 1890-talet: Kullervo var
en rättfram bekännelse av en ung och
entusiastisk konstnär, den var oslipad och, :
om man vågar säga det, även egensinnig i 1
sitt ärliga rop: bort från den beskedliga, :
spröda mellaneuropeiska romantiken! Men
den var ännu inte ett mästerverk. i
Ovannämnda två kompositioner — som i s
manuskript och icke uppförda närmare 1
fyra decennier legat bortglömda i Kaj anus 1
787
bibliotek — äro Lemminkäinen i Dödsriket
och Lemminkäinen och Saaris jungfrur
och ingå båda i en Lemminkäinensvit.
De visa oss plötsligt, vid vilket ögonblick
Sibelius är en färdig mästare. Det är
inte många år mellan Kullervo och
Lem-minkäinensviten, men under dessa år har
den konstnärliga mognaden inträtt. Även i
rent yttre mening klingar orkestern i detta
verk med en alldeles ny melodi, här möta
underbara klangeffekter, till vilka man
svårligen kan finna några förebilder
någonstädes, tonvisioner, som än synas röra sig
i ett avlägset fjärran, än helt nära, och
mäktiga stegringar. Och innehållet: den
Sibelius, som målar natur med en
impressionistisk färgrikedom, träder oss för första
gången till möte i skildringen av
Saarijung-frurnas lek, och vid dödsflodens strand
klingar melodien som en forntida gråtpsalm.
Lemminkäinensvit en, som ursprungligen
torde ha varit avsedd att bli en opera med
Kalevalamotiv, men som sedermera stöpts
i denna form, kunde i sin helhet lika väl
som Kullervosymfonien vara en
Kalevala-symfoni. De tidigare kända delarna av
verket, Tuonelas svan och Lemminkäinens
återkomst kunna betraktas, den förstnämnda
som ett intermezzo, avsett att förmedla
övergången från en stämning till en annan,
där dödsfågelns klagosång leder åhöraren
fram till dödsriket, den sistnämnda som en
final, vars verkan efter besöket i de dödas
värld är friskare och mer befriande än
någonsin.
På A. Gallen-Kallelas minnesutställning
i Helsingfors, anordnad i samband med
Kalevalafestligheterna senaste vår, fanns en
studie för målningen »Lemminkäinens
moder». Den drunknade hjältens kropp var
målad i mörka, blåaktiga färger, bilden
var visserligen övertygande i sin realism,
men i skönhet kunde den alis inte mäta
sig med det slutliga verket, där den vilande
figurens färg är gulaktig, dödsblek. Man
kunde säga, att skillnaden mellan Sibelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
