Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatius
På landet. Hellenistisk relief.
Den åldrande poeten får ett mycket
individuellt människoansikte, med åtskillig
myndighet i det kvicksilveraktiga
minspelet under det tidigt gråa håret. Annars
är det mesta i denna samling repetition.
Dikternas tänkespråksvisdom har
översatts i kåseriernas teknik, som sedan
fint modifierats efter brevens personliga
adresser. Formuleringskonsten når sitt
yttersta av koncentration och tydlighet:
varje reflexion blir numer under Horatius’
hand till sentens: brevboken är det stora
fyndstället för bevingade ord på latin.
Det är ofta anmärkt, att den gamle
epi-kuréens levnadskonst numer ofta söker sig
misstänkt stoiska formuleringar: hans
predikan över en Homerostext till Lollius
Maximus är ett mönsterprov på stoisk
litteraturtolkning. Själv har han emellertid icke velat
vidgå någon sinnesförändring. Det varma
inledningsbrevet till Mæcenas — »dig som
jag ägnat min första sång och skall ägna
den sista» — slutar med den gamla muntra
grimasen åt den stoiske vise, som ensam
är rik, frisk, ärad, skön, med ett ord
konungars konung, och framför allt frisk —
om han inte har snuva. Ännu tydligare är
biljetten till Albius Tibullus, den blide och
besuttne lånt junkaren och elegikern, som
strövar kring i sina friska skogar; han får
sina sentenser, och de äro berömda:
Mellan oro och hopp, mellan fruktans bländverk
och vredens,
tag du emot var gryende dag, som det vore din
sista:
ljuvlig blir då var timme du får till skänks
därutöver . . .
Och därefter bjuder Horatius vännen att
komma hem och titta på honom, om han
vill ha roligt åt en riktigt fet och glänsande
gris ur Epikuros’ stia. En väsentligt
epikureisk livsvärdering är i själva verket
nödvändig för denne poet, som en gång
för alla hårdhänt drivits ut ur sina
politiska karriärambitioner: aktivismen får
endast i Homerospredikan göra ett mycket
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
