Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från den internationella bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den internationella bokmarknaden
»ENDS AND ME ANS».
Man har blivit van att betrakta Aldous
Huxley som den renodlade intellektualisten.
Han hör heller inte till de diktare, som man
brukar kalla populära, ty han ställer alltid
mycket stora fordringar på sina läsare. I
varje fall får man inte vara alltför bekväm
av sig, när man umgås med denne
encyklo-pediskt bildade författare. Huxley har
emellertid på sistone börjat kritisera sin egen
intellek-tualism. Han gjorde det väl redan i
»Kontrapunkt», men man kan bäst följa förändringen
i den 1936 publicerade »Blind i Gaza», som
gav direkta antydningar om författarens
nyorientering. Den vassa satiren och den
överreflekterade kyliga inställningen till
människor och problem finnes nog kvar ännu där,
men det går en underström av varm
mänsklighet genom boken, som vackert genomlyser
dess förtätade pessimism och ger den en för
hans författarskap delvis ny karaktär.
Men Huxley är minst av allt någon
optimist. Han är det inte heller i sin senaste bok,
»Ends and Means». När han ser ut över
världen, skrämmes han av det hopplösa läget.
Och han utropar: »What shall we do to be
saved?» Samme man, som en gång med sådan
överlägsen skicklighet skildrade 20-talets hela
själsläge, har plötsligt fått klart för sig, att
den väg han var inne på, inte förde fram till
målet. Ty att det finns ett mål, ett
slutgiltigt, ett för alla gemensamt, det anser
Huxley uppenbart. Ända från Isaiah fram
till Karl Marx, skriver han, har det alltid
rått full enighet om det ideella målet för
människornas strävanden. Men när det gäller
vägen fram till detta mål, finns det ingen
enighet. Är det nya reformer på det
ekonomiska området, som skola realisera
framstegstanken? Eller skall man för att kunna skapa
ett nytt samhälle börja med att omskapa
individen ? Är det kanske slutligen endast med
övernaturlig hjälp, genom att återvända till
religionen, som människan kan nå fram till
sin bestämmelseort ?
Författaren tycks tro på möjligheten att
få hjälp av en religion av något slag. Han
anser en sådan nödvändig både för sig själv
och för andra såsom en hållbar utgångspunkt
för handlandet. Men diskussionen i boken
rör sig inte bara om de fundamentala och eviga
sanningarna, om Guds väsen och om trons
väsen, författaren talar på slutsidorna även
om en annan samlande kraft, det höga
moraliska handlandets, som i praktiken blir
positiva, goda gärningar.
»Ends and Means» rymmer mycket annat.
Många intressanta och ingående diskussioner.
Man skulle kunna kalla den för en enda
intensiv intellektuell ansträngning. Men
därmed har man inte sagt allt om boken. Det
finns även här ett djupt känsloallvar, som
man är glad att möta och som man till varje
pris vill taga vara på. Konstnärligt sett är
»Ends and Means» varken en roman eller en
essä. Den är endast ett stort, naket,
stammande allvar. Kritikern, satirikern, den
förnäme kännaren har låtit engagera sig på ett
helt annan sätt denna gång. Nu gäller det
blodigt allvar, det gäller att kalla människan
till besinning, innan det ännu är försent.
Det gäller att lämna relativitetens värld, som
försvagar våra krafter och ödelägger vår
känsla. Och i stället trygga sig till det
absolutas värden.
Det är ett både egendomligt och intressant
dokument Aldous Huxley lämnat oss. En
bok, som måste läsas och tänkas igenom
mera än en gång.
»IMPERIAL CITY».
»Jag kan föreställa mig en Iowa-bo, älskande
sin hembygds svarta, fruktbara jord, eller en
invånare i New England, som älskar Boston
i dess förfall, eller en Chicagobo full av kärlek
till Chicago, dess poeter, slaktinrättningar
och allt. Men att tänka sig någon förnuftig
mänsklig varelse älskande New York! Det är
svårt. Älskar man »bartenders»? Eller
rumsdekoratörer? Eller hisspojkar? Eller kypare
på nattklubbar?. . . De äro lika påtagligt
kalla och artificiella som Sankt Johannes
den Gudomliges Katedral. Likt den äro de
blotta resultat av penningöverflödet. Om det
blir utmätning försvinna de. Men sin sympati
placerar man där den är trygg även då
vindarna blåsa». Dessa rader av den stridbare
och radikale kritikern Mencken kom i mina
tankar vid genomläsningen av Elmer Rices
stora roman, »Imperial City». Och på frågan:.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
