- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
262

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustav Sandgren

Allra längst uppe i tornrummen träffade
Sankt Göran Drakens handgångne män och
de trodde själva att de inte tjänade någon,
så fria lät han dem vara.

— Draken? sade de då Sankt Göran
frågade dem. Detta är inte Draken. Detta
är Framsteg. Detta är Kultur!

— Byta namn var alltid Drakens bästa
list, svarade Sankt Göran. Varför är
människorna inte lyckliga?

•—Men det blir ju bättre och bättre,
invände de betrodda. Arbetstiden
förkortas!

— Och banden dras hårdare!

—• Levnadsstandarden stiger!

— Och ångesten!

— Vi arbetar oss fram emot friheten!

— Med fängelsets metoder!

— Välståndet skall snart nå alla!

— Eller kriget!

Då teg de och tittade på varandra och
kände sig genomskådade. Men de försökte
urskulda sig. — Våra vapen är bara till
för att bevara freden! sade de. Det är ju
så tydligt!

Ja, så tydligt, så tydligt! hånade han dem.
Jag anade nog hur det var — när Draken
försöker skapa likt Gud blir det ändå ont
verk. Det växer hat där han trott sig
plantera säd, det blir ångest där han tror
sig bygga hus åt lyckan, förtvivlan där han
tror sig öppna framtidens dörrar. Hur
lysande hans verk än är, i varje form
uppenbarar dock något hans anda, som är döden,
isen och hatet. Nu är jag trött på tjänarna
— nu vill jag söka honom själv!

•— Försök! hånade de honom på ryggen,
och deras ansikten förställde sig inte
längre, deras tungor syntes tvekluvna och
tänderna vart gifttänder.

Sankt Göran förstod att Draken blivit
oändligt mycket starkare än han varit förr.
Då rövade han väl skatten för många —
nu härskade han över alla. Sankt Göran
försökte få råd av människorna var han
skulle söka Draken, men de hade så många

2

motsägande meningar. De kände nog
ångesten stiga inom sig högre för varje dag,
men de visste inte varifrån den kom. Allt
var så bestickande klart till Drakens
förmån. Även sanningssträvarna föll för det
solklara i Drakens makt, de talade med
Sankt Göran i bekymrad ton, villrådiga
men ärliga. Alltid fångades de i logiken, och
när de resonnerat sig fram till det resultatet
att allt i själva verket var bra och att det
vart bättre för varje dag, tittade de på
honom och på varandra som barn som gått
vilse i en stor skog. — Se nu här, sade de,
allt blir faktiskt bättre undan för undan!
Bättre hus, bättre kläder, större löner,
bättre skolor, längre fritid, bättre nöjen. . .
bättre alltihop. Således skulle allt bara
behöva gå vidare för att vi skulle nå fram
till något så fullkomligt att det skulle vara
Utopia. Men så är det denna ångest, denna
brist på djup glädje, och kriget som närmar
sig utan att någon kan hindra det. Det
känns som om hela vår kultur låg på tippen
av en lastbil som kör bort mot en grop,
och där skall allt tippas av. . . Om allt vi
slitit med bara skall gå i gropen, då måste
det vara något i det hela som är fel, något
viktigt, något grundläggande? Men vad?
Men vad? Vi har ju tagit med allt i våra
beräkningar, men det stämmer inte. Vi
väntade att det skulle bli en stor, positiv
summa — men istället ser det ut som om
det skulle bli noll. Det är obegripligt.
Fullkomligt obegripligt!

Och så famlade sanningssökarna med
händerna kring sina pannor som om de
försökt få bort spindelväv kring ögonen.
Sankt Göran pinades med dem, men han
trodde inte på logiken utan sökte sig till
drömmen för att få rätt svar. En natt
tyckte han sig ha kommit ut på en grön
äng. Han kände sig lycklig men orolig, och
med ens visste han varför: Han skulle
träffa Gud! Mitt på ängen växte en skön
rosenbuske, vid den knäböjde han och bad:
— Nu sluter jag min hand över denna rosen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free