Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsertkrönika
av en medlem av Konsertföreningens orkester,
Lince Berglund. Med en ny orkestersvit gav
Gunnar Ek — han liksom Sköld tillhörande en
ännu i 30-årsåldern befintlig generation —
ett slags efterskörd till sin förra spelåret
framförda sakralt arkaiserande tredje symfoni:
även här arbetar han kontrapunktiskt
konstfullt med koralmotiv för att först i sista satsen
anslå en i hans tidigare verk hörd svensk
folkton. De som byggnadsmaterial använda
koralpreludierna ha, såsom tonsättaren i
programmet meddelade, »tillkommit under
organisttjänstgöring» ■— alltså under samma
förhållanden som flertalet orgelkompositioner,
J. S. Bachs inberäknade.
Anciennitet kan bli mer än en blott
kronologiskt tillfällig indelningsgrund vid
sammanförandet av konstnärsnamn. De båda
jämn-åringarna Lars-Erik Larsson och Gunnar
de Frumerie, som nyligen inträtt bland
30-åringarna, etiketterades vid sina första
framträdanden som klassicister. Numera ha
de dock mindre gemensamt med varandra
sedan Larsson i och med Operans
fjolårsnyhet »Prinsessan av Cypern» bekant
romantisk färg. Dennes under egen ledning
spelade symfoni nr 2 visade samma
klangcharm och melodiska omedelbarhet som
operan. Vad som kunde invändas mot första
satsen var ej beskaffenheten av de tematiska
grundtankarna, som i sin expansiva
sångbarhet ej kunde, trots vissa anklanger till
kända mästare, frånkännas personligt snitt;
däremot opponerade sig åhöraren mot dessa
temans alltför ofta upprepade framförande i
oförändrat skick, endast transponerade till
nya tonarter. Konstruktiv kraft fick första
huvudtemat när det i finalens passacaglia,
symfonins höjdpunkt och ett motstycke till
operans i samma form skrivna parti, fungerade
som det åttataktiga fundament varöver
variationernas yppiga flora växte fram.
I mellansatsen förbluffade kontrasten mellan
de något Carl Nielsenskt meditativa
andante-delarna och det scherzoartat inlagda
marschpartiets väl lättfattligt trallande melodik.
Den för »Sinfoniettans» kompositör
kännetecknande spirituella rörligheten återfanns
emellertid flerstädes även i denna symfoni,
särskilt i övergångar mellan olika
temagrupper.
Genom hela sin tonala atmosfär lämpade
sig Frumeries nya violinkonsert, med Oluf
Nielsen i principalstämman, väl att framföras
vid en konsert med franskt program. Formellt
iakttogs en partiell tillämpning av Francks
cykliskt tematiska princip: första satsens
huvudtema kom tillbaka i och avslutade
finalen, och dennas huvudtema hade hörts
redan som temat nr 2 i den långsamma
mellansatsen. Symfoniskt mest bärkraftigt,
uttrycksskiftande från dolce till energico, visade sig
verkets nämnda första, litet Ravelartat
diatoniska tema, som gav spontaneitet åt
det första allegrettot. Temats återkomst i
finalen var förklarlig som ett försök att hjälpa
upp den trots satsbeteckningen »con fuoco»
där något stagnerande stämningen. Adagiot,
med överskriften »lugubre e molto espressivo»,
ville och lyckades, kanske alltför väl, uttrycka
tristess i den för tonsättaren karakteristiska
polyfont inriktade, alltså »nyklassiska» stilen.
»I olikhet med vissa ’nyklassicistiska’
musikverk följer detta stycke beträffande
formen inga som helst klassiska schemata»,
förklarade i programbladet Erland von Koch,
som i Konsertföreningen debuterade med
en pianokonsert, där den från någon tidigare
konsert kände tyske pianisten Hermann Hoppe
fick tillfälle att utveckla bravur. Åtminstone
rudimentärt var nog ändå den i symfonier
och instrumentalkonserter alltjämt
svårum-bärliga sonatformen — både Larsson och
Frumerie använde den i sina nämnda verk —
skönjbar, särskilt i första satsen. Och
tonsättarens »försök att kombinera en viss stramt
hållen kontrapunktik med ett fritt och virtuost
musicerande» kunde väl kallas för
»nyklas-sicistisk» tendens. Egentligt kontrapunktiskt
arbete var knappast ett mer framträdande
drag, men ett visst käckt musicerande, i
yttersatserna mer rörelse- än uttrycksmusik,
kunde annoteras.
För första gången på Konsertföreningens
program stod också namnet Ingemar
Liljefors, som själv var solist i sin »Rapsodi» för
piano och orkester, ett rytmiskt ej blott —
såsom i programnotisen angavs — till svensk
folkdans, utan också till Stravinskij et
consortes anknytande, harmoniskt rätt
pepprat verk, som gav aptit på mer av samme
tonsättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
