Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
(skarpskuren Jouvetstudie) och hans väninna
som med sådan fågellik vaksamhet balanserar
på gränsen mellan den undre och den övre
världen.
Marseljäsen i Jean Renoirs regi framför på
ett ganska lidelsefullt sätt den franska
folkfrontens synpunkter. Det är en fragmentarisk
film, med en medvetet förenklad stil som vill
anknyta till folkliga anekdotmotiv. Den börjar
med en vaktpost som står orörlig mot en
gobeläng: det blir mer eller mindre en
symbol för hela filmen. Den saknar svepande
rörelse, dynamisk suggestion; den förflyttar sig
ryckvis och gör ett torftigt intryck, särskilt
där känslan och förhandsuppfattningen
fordrar måleriska historiespektakel. De
femhundra marseillarnas oordnade, linkande
vandring till Paris ter sig närmast parodisk i sitt
reducerade perspektiv.
Man jämför framställningen av kungaparet
i denna film och i den amerikanska »Marie
Antoinette». Där var drottningen idealiserad
och martyr ljuv; här är hon intrigerande,
hög-modig och elak, en trist demimondetyp.
Kungen däremot är uteslutande svag och
hjälplös även här, en oförarglig själ som
tvingas in i en tragedi: han sjunker sorgligen
ihop när manskapet vid kanonerna ropar sitt
demonstrativa Leve nationen! Man minns
också den lille prinsen som i ett ögonblicks
lycklig glömska börjar leka med de vissna
löven i allén. Detta hör till gobelängen bakom
vaktposten, den nationalmedvetne
folksoldaten. Filmen må vara ofullgången, den rymmer
dock åtskillig originalitet i sin intellektuellt
ironiska stilisering.
Jag anklagar är en pacifistisk film av
veteranen Abel Gance, vars krampaktighet kan
höra ihop med pacifismens beträngda
situation. Victor Francen gör med frenesi en man
från världskriget som svurit att aldrig glömma;
han lever som inåtvänd asket, sjunker in i en
förlamande trance när det nya kriget närmar
sig och vaknar så plötsligt upp för att med ett
uppbåd av vanvettig viljekraft försöka hejda
katastrofen. Som ett slags spiritistisk demon
manar han fram de stupade ur gravarna vid
Verdun: filmen blir till underverk och
apokalyptisk vision. Man bevittnar hur en intensiv
önskan slår över i desperation och uppgår i
självförtärelsens flammor. Bakom ligger en
känsla av förnuftets tragiska hjälplöshet.
Men kan det inte vara förnuftet som drar sig
för att gå tillräckligt radikalt tillväga?
Filmens ymniga bildsymbolik hör väl egentligen
till en äldre period men visar sig dock ofta
effektiv.
Från sex till sex handlar om en liten
stationsfrus äventyr under ett dygn i Budapest. Det
är oskulden och de naiva förhoppningarna i
tacksam motsättning till depravering och
falsk förgyllning. Ett talangfullt utförande
har skänkt substans åt dessa scener med den
träige äkta mannen, de nedlåtande
modisterna, de malätna lebemännen, den hetsade
gentlemannatjuven med flera. Danielle
Dar-rieux skådespelar duktigt, kanske en smula
maniererat, med trumpet kysk mun och
lantligt klara källor till ögon. Hysteriutbrottet
är relativt motiverat men likafullt pinsamt:
verkar tillhöra privatlivet.
Korallrevet är en bastardprodukt: fransk
film från tyska ateljéer. Det är följetong och
oljetryck i filmens förnyelse: en slingrande
följd av oväntade tilldragelser, där det
förflutnas konsekvenser ständigt men inte alltför
mekaniskt ingriper. Gabin är en flyende
dråpare, en desillusionerad man med
oförstörd karaktär. Michéle Morgan är en annan
flykting, fågelögd, djupt skuggad, med något
av ett vilt djurs mod och skygghet. Deras
motpol är Pierre Renoir, polischef i svart
regnkappa, en halvt symbolisk rättvisans
inkarnation, ett evigt vakande öga:
genomskådande, medkännande, slutligen förlåtande.
Scenernas skumma realism är romantiskt
suggestiv, antingen det gäller livet på en
vapensmugglande lastbåt, i en vildmarkskoja
eller i halvprimitiva, epidemihär jade
australiska städer.
Men var har den amerikanska filmkonsten
blivit av? Vad kan man finna som gör den
rättvisa i den just nu så likformiga strömmen
av filmer från Hollywood?
Den stora valsen anmäler sig strax; den är
dock regisserad av en fransman, av ingen
mindre än Duvivier. Vällustigt luxuöst böljar
den fram, denna fantasi över Strauss’
levnad, insvepande miljö och biografi i
outtröttliga valsvirvlar. Den melodiuppfyllda
musikern placeras mellan två kvinnor, den
besvärligt tillgivna, nervspända hustrun och
den målmedvetet sinnliga operasångerskan.
Hustrun utövar sin makt på ett omedvetet
infernaliskt sätt genom ödmjukhet och
uppoffring; Strauss har sin svåra natt vid den sköna
blå Donaus strand och omsätter den
naturligtvis i musik. Man får ytterligare vara med
om ett musikstyckes födelse direkt ur
verklighetsintrycken under en drosktur i wiener-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
