Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Crops Diplomatique i Stockholm för femtio år sedan. Av Carl Fleetwood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fleetwood
för slags folk de än må vara, likasom skämmas
för sitt lands institutioner. Ett obehagligt
intryck måste det göra att finna människor,
vilka åtminstone skola föreställa tjäna
republiken, draga sig för att offentligt bära
dess färger. — Vad lille Chaptal angår, tror
jag honom i trots av hans personliga
älskvärdhet ej vara annat än en tämligen obetydlig
person. Greve Diesbach tillhör en
franskschweizisk familj; är icke längre i sin första
ungdom; mycket livlig och mycket pratsam
samt ganska hygglig. Han är nygift.
Grevinnan är ingen skönhet och om man
fördenskull kanhända skulle förbise henne i Paris,
gör hon däremot så mycket större effekt här
i Stockholm, där alla de egenskaper, vilka göra
en äkta parisienne, äro alldeles okända.
Spanien representeras av M. de
Castella-nos eller rättare av hans fru. Castellanos är
en tråkig, trög och egentligen icke så litet
oförskämd herre, vilken, om det icke varit
för hustruns skull, säkert hade tröttat ut
alla andra människor — alldeles som de trötta
ut honom. M:me de Castellanos är i allt sin
mans motsats. Att börja med vacker — till
och med mycket vacker; glad, livlig och
sprittande kvick men på samma gång fri från
elakhet, har hon förvärvat stor popularitet,
större till och med utom än inom den krets,
i vilken hon rör sig, och där avundsjukan är
lättast väckt. Så vacker som hon och så tråkig
som hennes Lorenzo är, hade det kanhända
icke varit så underligt, om ryktet haft något
att säga om henne, men märkvärdigt nog har
förtalet aldrig ens nalkats henne. Skönheten
är visserligen icke sällsynt här i landet — utom
i societeten, och hennes succés har därför
blivit så mycket större helst som den spanska
typen genom sin sällsynthet här uppe gör
dubbelt så livlig verkan. M:me de Castellanos
har sydländskors hela livlighet i
konversation, och hon skyr föga vad hon säger, men
allt beror i den vägen på, hur man säger det —
en talang, som hon i hög grad besitter.
1883 hette spanske legationssekreteraren
Baguer och var, förmodar också allt
fortfarande, ingenting att tala om; 1887 heter
han markis de Guéll y Bourbon. Hans mor,
en syster till konung Francisco d’Assissi,
har icke ens den kungliga högheten kunnat
rädda från att falla •— ungefär så djupt som
möjligt. Hans far hr Guéll y Rente (numera
död) var sin hustru värd. Honom såg jag rätt
ofta hos m:me Heine, och jag har sällan sett
en mera fulländad rastaqouére. Sonen är en
mycket snäll liten karl, fri från alla
fäderne-och möderne-olater. Man ser honom sällan —
han påstår att han är sjuk och han ser ut att
vara det. I sällskap har han en olycklig nervös
ryckning på ena axeln, som gör, att han
nästan ser vanställd ut. Ansiktstypen påminner
något om familjen Bourbon. — M:me de
Guéll är från Cuba liksom sin man. Snillet
har icke fallit på hennes lott, men hon har i
stället fått något mycket vinnande och
graciöst i sitt sätt parat med allt det indolenta
hos kreolskan. Utan att kunna kallas en
regelbunden skönhet är hon vacker, och man
lägger alltid märke till henne. Kanhända man
i längden skulle ledsna på det något
stereotypa i hennes utseende.
Engelsmännen som nation hava fått ett
rykte för originalitet, vilket ger dem en slags
rätt som individer att uppträda med en
excentricitet, som icke skulle tillåtas någon annan.
Hos de engelska diplomaterna, vilka i alla
fall tillbragt en stor del av sitt liv i utlandet,
tycker man, att dessa egenheter borde hava
utjämnats, men verkliga förhållandet är snarare
det motsatta. Sir Horace Rumbold och hans
efterträdare mr Corbett hava begge varit
högst märkvärdiga, med den skillnad likväl
att vad som hos Rumbold var oförskämdhet
hos Corbett är brist på elementär hyfsning.
Här i landet är man hövlig och tål mycket —
Rumbold, som flyttade från Stockholm till
Aten, utmärkte sig på det senare stället
genom att gå nästan handgripligt tillväga
med utrikesministern. Att han icke gjorde
något liknande i Stockholm, var icke hans
förtjänst, lika litet som det är mr Corbetts,
om han icke blir utkörd ur societeten. Vad
den sistnämnde angår, har man allt skäl att
antaga, att han med flit begår de
ohövligheter, vartill han alltid gör sig skyldig.
Lady Rumbold hade rykte om sig att vara
skarp, och det är visst möjligt, att hon också
var det, ehuru väl hon på mig alltid gjorde
ett ganska fördelaktigt intryck. Mrs Corbett
däremot ser ut som den levande olyckan.
Blir man icke tvungen därtill, faller det en
icke gärna in att tala med henne.
Bland legationssekreterarna nämner jag
endast Elliot, son till ambassadören, en
mycket sympatisk ung man. Mrs Elliot hade
ett egendomligt barnsligt utseende, som väckte
ett intresse, som endast ökades, när man
lärde känna henne. Mr and mrs Cope utgjorde
ett genom sin beskedlighet vinnande
halvgammalt par. Mrs Cope var vad man vill
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
