Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Bo Bergmans »Gamla gudar». Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men detta hindrar inte Bo Bergman att i
en annan dikt anropa gudomen om hjälp för
»dem som hungra och törsta / efter rättfärdighet»
eller att i ännu en annan förkunna en
prometevstro lik Viktor Rydbergs på en makt,
mäktigare än »tidsgudens skara»:
Men det finns en tro som vi levat på
och några ha dött för bland de största,
och den är mer än en myt ändå,
så länge andar hungra och törsta.
(Frågorna.)
Redan i debutboken stod på liknande sätt
sida mot sida med dikten om Marionetterna
en dikt om Drömmarena, som »måste söka
och vandra och gå / på väg till någonting
annat». Vägg i vägg med den fatalistiske
positivisten hos Bo Bergman har det alltid bott en
obotlig romantiker, och han finns kvar ännu i
de senaste dikterna. Inkonsekvensen vore inte
förlåtlig hos en tänkare men är det väl hos en
lyriker, vars uppgift är att troget registrera
även varandra motsägande känslor och
stämningar. Utan romantikerns längtan vore inte
heller tidsdiktarens trots möjligt:
Blott den som har längtan i blodet
har ström i sitt liv och kan
ej riktigt tappa modet
och bli en riktigt fattig man.
– – –
Så må våra öden ila
som vågor på ont och gott.
Det åderförkalkat sterila
blir aldrig en längtandes lott.
Om Bo Bergmans lyrik kan det sägas, att
den blivit allt friskare med åren, och han gör
sig nu själv orätt, när han alltjämt kallar den
för »diktarsprattlet av en marionett». Visst har
höstskymningen här och där fallit tung över
dikterna i hans senaste bok; visan dansar inte
längre på så lätta fötter, och inte heller
naturlyriken lyser och doftar med samma styrka
som förr. Men liksom i ett mellansvenskt
landskap klippgrunden träder allt tydligare
fram i lövfällningstiden, framstår också den
granitfasta formen i Bo Bergmans vers mera
påfallande än någonsin i dessa höstliga dikter.
Den ordkarghet, som i ungdomsdikterna mest
var uttryck för en viss aristokratisk
tillknäppt-het i hans väsen, har med åren fått en tillsats
av sammanbiten energi, som kommer
stroferna att falla som klingande hammarslag:
Smides du till ära, eller
hamras du till hån?
Vem bestämmer formen? Kommer
formen utifrån?
Vrid dig, böj dig, gläd dig, när den
tunga släggan slår.
Utan hamrad ande
ingen form som står.
Vad denna koncisa Bo Bergmanska form
förmår, när det gäller tidssatir, kan man se
t. ex. i dikten Heligt krig, en dräpande
utläggning av Mussolini-ordet om »civiliseringskriget»,
vilken i varje fall ifråga om träffsäkerhet
kan tävla med de moderna precisions vapen,
den talar om, eller i dikten om de två aktade
firmorna Hitler & Co och Lenins efterträdare:
Två driftiga firmor höja sitt rop
mot konkurrentens rike
— och så en dag slås båda ihop
till en världsfirma utan like.
Bo Bergmans bok hann inte lämna
tryckpressen, förrän profetian gick i uppfyllelse.
Men varken årens eller de onda tidernas
tryck har heller förmått att helt tysta någon
av de gamla strängarna på diktarens lyra.
Hans förmåga av uttrycksfull symbolik
återfinnes i dikten om sädeskornet i faraongraven,
där också framtidstron får segra över
samtidsbesvikelsen:
Du tankens sädeskorn som gravläggs
och glöms, du kan ej dö,
hur sekler av egyptisk natt
sin aska på dig strö.
En gång när skymningsporten bräckes
av morgonstrålars spjut,
skall världen finna dig och bära
dig glad i solen ut.
Ett par Bo Bergmanska barndikter möter
man även här, fast de nu handla om
barnbarnen, och där finns vidare en dikt med den
lakoniska titeln Tack, som man inte vill neka
sig att citera; den hör till Bo Bergmans på
samma gång enklaste och innerligaste:
Tack att det finns en människa som du
i denna tid när allting gått itu
— en människa så hel, så sund, så god,
så adlig i sin själ som i sitt blod,
så sval och ren, så fri från simpelt prål
som vita rosor i en silverskål.
Där finns till sist en hel rad hyllningar till
de stora kulturpersonligheterna, alltifrån
Rembrandt och Luther till madame Curie och
Selma Lagerlöf. Denna ursprungligen så
akademiska diktgenre blir i Bo Bergmans hand
aldrig tom och tvungen; hans hyllningar och
minnesdikter verka genomgående som
spontana uttryck för en känslans generositet, som
alltid dolt sig under hans reserverade
diktarhållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0732.html
