Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kellgrens romantiska orientering. Några bidrag. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Kjellén
trakta detta som resultatet av en psykisk
process, där skaldens egen karaktärsläggning
utgör den viktigaste förklaringen. •—• Det
väsentliga har nog sagts i denna psykologiska
fråga, men med hjälp av en del dikter och
delvis nytt biografiskt material kan man i
vissa avseenden få en mer nyanserad bild av
läget. Det är ett sådant försök, som här skall
göras.
En viktig utgångspunkt utgör den
omständigheten, att Kellgren ej i längden kunde
helt hämningslöst hänge sig åt en hädonistisk
livsinställning. Som ofta påpekats, hade han
ingen robust psykisk konstitution utan visade
en nervös läggning och en smak för
självanalys, som ofta lamslog den spontana
njutningslystnaden. Så skulle han snart känna
sinneslivets avigsidor starkare än de flesta,
icke minst ledan, avsmaken efter excesserna.
Som Lamm framhållit, ligger det säkerligen
egen livserfarenhet bakom de hänsynlösa
raderna i Våra Villor, publicerad 1780, där
skalden i en sorts bakrusstämning blottar
njutningslivets tomhet. Han frågar, vad det
skulle bli kvar av kärleken, om den berövades
illusionens försonande slöja:
Hvad blefve du, om vårt begär
Sig endast till det sanna sträckte?
En brånad, spridd med blodets lopp,
En lusta, som behofvet väckte
Och njutandet å nyo släckte...
En annan omständighet — som brukar
hållas i skymundan i Kellgrens-diskussionen
— verkade säkerligen också förlamande på
Kellgrens njutningslystnad. Jag avser
naturligtvis den sjukdom, som var en direkt följd
av skaldens lättsinniga liv. Det är en sak,
som ej bör förtigas, om vi skola förstå den
krisstämning, som ledde till den stora
nyorienteringen. Här har man särskilt att
observera några brev och dikter, som
sammanställda ge en ganska god belysning av
Kellgrens psykiska läge i början av 1780-talet.
Jag utgår från ett intimt Kellgrens-brev till
vännen Clewberg den 2 mars 1781, där han
gör en personlig bekännelse i de korthuggna,
drastiska ordalag, som äro typiska för honom.
Han »ansattes», skriver han, »då och då af
en mjältsjuka, som jag ej kan beskrifva; Och
sen, det fördömda könet!» Med detta brev
kunna vi jämföra en mycket egendomlig
dikt, Stancer till kärleken, som publicerades
den 6 juli samma år i Stockholms Posten.
Med djup bitterhet räknar Kellgren här upp
de olyckor, som hans femtonåriga dyrkan av
Venus fört med sig:
War ej nog med de beswär,
Som din dyrkan allmänt gifwer:
Träldom, fruktan, swartsjuk ifwer
Och föraktade begär?
War ej nog med all den möda,
Jag förgäfwes utstått har,
At et hjertas ömhet föda,
Som til klippa bildadt var?
Men det har hänt honom något ännu värre;
lidelsen, av vilken han »förtäres och
försmäk-tar», har åsamkat honom »ett grufligt gift».
Vi möta sådana fysiologiska anspelningar
också i en annan samtida Kellgrens-dikt, en
»fri» översättning av de Boufflers Bref till
Voltaire (Stockholms Posten den 26 sept.
1781).
Hårdhänt självanalys och pinsam sjukdom
ha varit av grundläggande betydelse för den
djupa pessimism, som inpå 1780-talet blir
allt vanligare hos Kellgren. Särskilt synas
1783 och 1786 ha varit svåra år att döma av
de bevarade breven. Stundom spåras nu
ansatser till en förtvivlan, som icke kan finna
någon annan utväg än döden.
Dödsmotivet hade visserligen icke saknats
i Kellgrens tidigare diktning, men förintelsen
hade då vanligen fattats som en tankeställare,
en sporre för oss att taga vara på
glädjekällorna i tillvaron, innan det är för sent. I
denna — som Axel Forsström påvisat — lätt
horatianska anda framställde skalden trägna
uppmaningar, särskilt till de unga flickorna,
att ej försumma livets lockelser. Han varnar
Cloë för liemannen, som hastar i hennes fjät
(Varning til Cloë, Stockholms Posten den 21
dec. 1778), han erinrar den sköna om den
stund:
Dit lilla lif till gränsen hinner
Likt regnet, som i luftens rymd
Ur molnets sköt i hafwet rinner!
(Til Cloë. Stockholms Posten den 14 mars 1780)
Här vill jag icke fästa så stor
uppmärksamhet på detta äldre motiv utan på en
dödstanke i hopplöshetens tecken, då livet
förlorat allt värde, då själva förintelsen rent av
framstår som en befrielse. Det mest slående
Kellgrens-dokument — som belyser just
denna sida hos honom —■ är nog en epistel
till vännen Peter Rudbeck den 11 juli 1786,
där vi finna följande förtvivlade utbrott:
»Från mina utswäfningar har jag nu åter
fallit tillbaka i död och förtwiflan.» Ordalagen
äro korta, fragmentariska, men de ge dock
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
