Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kellgrens romantiska orientering. Några bidrag. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens romantiska orientering
tillkänna en sammanpressad ångest, som icke
lämnar spelrum för någon som helst lockande
fantasi. Vi tycka oss ana t. o. m. en längtan
till döden som enda utvägen ur ett förfelat
liv.
Denna nattsvarta pessimism framställes
icke som någon ny erfarenhet — observera
ordet »åter» -—■ den bildar helt säkert
bakgrunden till den märkliga dikt, Förtviflan,
som i jan. 1784 lästes upp i
»Franciskanerorden» och som antagligen härstammar från det
närmast föregående året (härom mera nedan).
Den förromantiska stilen kan nog tänkas
ha ett visst samband med detta
ordenssällskap, där poesi av denna art gouterades.
Dikten ger ett poetiskt uttryck åt samma
hopplösa sinnesstämning som brevcitatet
från 1786:
Känsla! lif! hvar ären I? —
Denna tomhet, som jag famnar...
Dessa skuggor, dessa hamnar
Af en tid, som är förbi...
Denna mörka ödesträcka...
Dessa moln, som mig betäcka,
Dessa tankens dunkla flor...
Denna köld, som blodet isar...
Denna vanmagt.. . alt bevisar,
At jag ren i grafven bor.
Solens ljus plågar honom, hela naturens rike,
som förut tett sig så lockande, så vackert,
Höljes nu i bårens drägt;
Gift i blomstrens ånga flyter;
Stormen hviner, åskan ryter
I zephirens minsta flägt.
Men inte heller natten ger någon frid. På sitt
läger plågas skalden av de kval, som förfölja
honom om dagen; i skräckromantisk stil te
de sig för honom som demoner, vilka nalkas
på blodbestänkta vingar och med sträva rop
komma valven att eka. Här skymtar till sist
döden som en förlossning: skalden uppmanar
sig själv att begå självmord och därigenom
befria sig från livets hela tröstlöshet.
Tyvärr kan jag icke anföra något brevcitat
från 1783, som återger en stämning, vilken
direkt motsvarar dikten Förtviflan. Men att
döma av en del brev befann sig Kellgren
rätt ofta i upprivet tillstånd under just
det året. Våren 1783 hade han känt sig
synnerligen eländig och beslutat resa till
Medevi brunn för att söka kurera sin
förstörda hälsa. Men sommarvistelsen här och
på andra håll gjorde honom icke just kryare.
I ett brev till Rosenstein i oktober omtalar
han, att han flackat omkring »för att söka
hälsa och nöjen och funnit alt annat utom
hvad jag sökte». Längre fram i samma brev
har han nedskrivit några märkliga rader, som
måste sammanställas med vad han nyss sagt
om sin sjukdom och glädjelöshet: »jag har all
anledning att tro, det min promenad ej blir
lång på detta löjliga klotet». Det sista citatet
är ju hållet i den ironiska stil, varmed
Kellgren — som Margit Abenius utrett — ofta
camouflerade sin känsla, men man får väl
antaga, att här förelåg en djup krisstämning
med ett stänk av det verklighetshat, varom
dikten talar.
Kanske skulle man kunna gå ännu längre
i en analys av den psykologiska bakgrunden
till Förtviflan. Kellgren hade rest bort på
sommaren 1783 för sin hälsas skull. Om vi nu
se på dikten, bär den alla spår av att ha
tillkommit under just denna årstid. Skalden hör
lärkans sång, han ser hela naturen i dess fulla
fägring, men ingenting av allt detta kan lindra
hans plågor, den förtvivlan han bär i sitt
bröst. Här ha vi en hållpunkt för en datering
av dikten till sommartid, antagligen just 1783,
då skalden var synnerligen nedbruten.
I detta sammanhang skulle man också
vilja nämna En visa, publicerad i Samlaren
1916, som icke med säkerhet kan dateras men
möjligen tillkommit under en dylik
krisstämning. De fyra första stroferna, som handla
om besvikelse i en kärleksaffär, angå oss ej
utan blott den sista strofen, som ger ett
utomordentligt starkt intryck av bikt:
Jag fåfängt qväfver i mitt hjerta
En eld, som tändes hvar minut,
Du, enda läkdom för min smärta,
Död! — Kom och blif min kärleks slut.
Författaren till Sinnenas förening, den
glade lebemannen, hade genom sitt eget liv
kommit i tragisk konflikt med verkligheten.
Han hade känt ledan efter utsvävningarna,
han hade erfarit lidandet i deras spår.
Stundom hade döden synts honom som enda
räddningen ur eländet.
Men dessa kriser inneburo också något
annat, de betydde en uppgörelse med den
sensu-alistiska, rokokofärgade livssyn, som i viss
mån bar skulden till hans upprivna tillstånd.
Omkring 1783 — det viktiga året ■—- börja vi
förmärka i hans författarskap en moralisk
anda, som endast svagt spårats under den
föregående tiden. Framför allt är det en ny
måttstock han anlägger på kärleken och
kvinnorna. Det är mycket symtomatiskt, att
han nu publicerade en tidningsartikel Om det
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
