Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno Liljefors
Buske för fågelbo.
Ur »Det vildas rike».
vilken uppfyllelse för ett sådant landskap
i väntan, när de stora, famnande vingarna
sänkas mot dess vatten. Vilken
återseendets godhet i denna stund, när långfärden
lyktats och vingsvajet saktar och förtonar
mot hemvärldens jord. Den andra är
»Jägaren» på Nationalmuseum. Här är något
mera än lystnaden och lyssnandet efter
tjäderspelet. Här är undrandet inför
undret i den mäktigaste vildmarksromantik i
den svenska skogen. Allt är här församlat
i gryningens första, väckande timma, när
dess glöd ligger lika varm på tallarnas
stammar som på allmogeskyttens ansikte,
upplyftat och fyllt av inre skådan. Man
har i vårt land understundom spanat efter
»nationell» konst. Om ingen annan givit
oss en sådan, har Bruno Liljefors gjort
det, och — detta är till sist den starka
grundvalen i hans konst — icke endast
genom motiven, han hämtat ur vår fauna,
och icke heller endast genom de öppna
landskap, med vilka han var den förste
att omge dem, utan med den till våra
själars innersta trängande förnimmelsen
av svenskheten i detta: vårt land, vårt land.
Det fanns ett skede i Liljefors’ konst-
utövning, då han, kanske i eftergivenhet
för den epokens begär och med frångående
av sin egenart, målade väldiga,
färg-gnistrande dukar med mera monumentalitet
och ståt. Han återvände till sig själv, ty
sanningen var underbarare än dikten. Det
var en svaghet att överdriva. Den
festlighet i färg och glans, vår natur i
högtidsstunder kunde bjuda oss, var just i det
måttet och i all behärskningen den
vackraste förhöjelsen över vardagens karghet.
Och där var sammanhang och harmoni
och mening i armodet. Där behövdes inte
ens färgbranden i en rävpäls som
försonande insats. Tuvmarkens torftighet, med
vilkens mönster spoven flöt samman, var
inte bara en studie över naturens
märkliga anordning, den blev också en lockelse
att inom en tavlas ram samla in allt vad
rikt där fanns i fattigdomen: nyansernas
samspel i allt det skenbart enahanda grå.
Han var sålunda realist och naturalist,
man kallar det, Liljefors. Och ändå, hur
lyfte han inte, med fasthållen pietet för
naturligheten, det han målade, genom
kompositionerna i form och färg. Naturen har
ju själv en förunderlig förmåga att har-
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
