Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
beterskali i sällskapet, men bon sätter sina
mål inom nära räckhåll, för en bok i sänder,
med utpräglad praktisk bon sens. Denna gång
har hon funnit en god placering bäst säkrad
genom att leverera vad som exaktast kan
betecknas på världsmarknadens språk: en
thriller med lätt anstrykning av
high-brow-manerer. Hon har räknat rätt. Mycket mer är inte
att säga om denna sol-och-vårhistoria med
många konstgrepp och en kraftansträngning
av sadistiskt raffel på slutet: gångbar vara,
där prosan är rutinerad och
människoskildringen räcker jämnt så långt som de litterära
konventionerna och de erkända psykologiska
handböckerna. Dessa psykologiska
handböcker träffar man på omigen hos Alice
Lyttkens, och för henne äro de en allvarlig fara.
Mycket i hennes krönika om familjen Bunger
i Malmö är som taget ur en kasuistik, en
uppsättning av skolexempel. Men Alice
Lyttkens’ målsättning är djärvare än så: hon vill
komponera in sina fall i ett stycke svensk
socialhistoria, en traditionsrik familjefirmas
anpassning efter storbankskapitalismens och
den segerrika arbetarrörelsens nya Sverige.
Greppet är hedervärt och energiskt
genomfört, men den ivriga lojaliteten gentemot
folkhemmets ideal får nog ibland lite förnumstiga
uttryck: när författarinnan vill stödja vår
regerings politik, kan hon få drag av Frida,
som hon annars inte liknar nämnvärt. Irja
Browallius’ ärelystnad är orienterad åt
annat håll. Hon har en genuin begåvning för
den naturalistiska berättarstilen — i ordets
litteraturhistoriska mening. Sedan hon
specialiserat sig på allmogeromaner — väl icke helt
utan inflytande från knallande kritiksuccéer
— har hennes naturalism alltmer ■fått tycke
av fader Zola i »La terre»: det demonstreras
hur primitiva varelser bönderna äro, men
också hur intimt deras liv är bundet vid
Moder Jordens. I »Synden på Skruke»
dominerade moder-jord-romantiken, under det »Ellida
från gårdar» (1938) verkligen gav en bild att
minnas av hur skräcken för undernäring gör
en människa besatt av en glupskhet som till
sist bedövar och förblindar sin tjänare
slugheten. Men när Irja Browallius i sin nya
roman fortsätter med att avslöja ruskigheterna
på nästa gård i samma socken, tappar man
intresset. Förf. tycks hata och förakta folket
i denna noga preciserade trakt så måttlöst,
att de i hennes minnesbilder inte bli människor
längre. Människans värdighet står inte längre
på spel i dessa antropoiders brunst och vin-
ningslystnad, och därför angå de en inte.
Intrycket att vara långt från verkligheten
förstärkes av den kuriösa dialogen, där
när-kiska dialektformer ofta få maskera
omisskännlig litteratörjargong: »Alla som inge kan
njuta och leva, di sitter och uvar på pengar,
när di, som ä levandes människor ä utan . . .»
Något slarv finns det emellertid inte i Irja
Browallius’ konstfärdighet: risken att
negligera konstens regler ligger närmare för dem
som ha varmt hjärta och mycket på hjärtat,
— dem som helst ville ändra världen med sin
förkunnelse. Till den sorten hör
författarinnekårens enfant terrible Gunhild Tegen. Hon
är alltid lätt att göra narr av. Också i hennes
senaste bok är det egentliga roman förloppet
både naivt och schablonmässigt. Men den
sköna och geniala Anitas äktenskapshistoria
är enbart en ramberättelse kring bokens
egentliga innehåll, som är ett reportage om
Centraleuropa år 1933 och en vädjan att inte
glömma vad som då hände. Hennes vädjan
har styrka, ty det känns att den kommer
från en generös handlingsmänniska, och
reportaget visar snabb uppfattning av miljöer och
folklynnen. Framför allt — när hon
konfronterar sitt önskejag med representanterna för
den kulturtradition som började utlämnas åt
våldet och dumheten år 1933, så känns hon
vid sitt temperaments främlingskap. De ha
Hamletrollen, hon är en liten käck syster till
Fortinbras. Det är en självrannsakan, som
kanske varslar om förnyelse i Gunhild Tegens
författarskap. Hon står friare än förr gentemot
sina teser — under det Birgit Lange tycks
få sitt fantasi- och tankeliv allt hårdare
bundet av de teser hon gjort till sina. Hennes
konstnärskap har drivits fram av ett djupt
och äkta patos — att förbli trotsigt trogen
den funktionalistiska idealbildningen med
dess inriktning på analys och utopi. Men detta
patos har hon fått fastlåst vid en
ovidkommande moralfilosofisk polemik -— de som
tolka den moraliska reaktionens och
rättssamhällets fenomen med andra teorier än
hennes auktoriteter, och de som formulera
sin livsvilja i andra trosbekännelser,
identifieras med förmyndarmänniskor och asketer
och bli så mycket lätta att komma åt. Den
nya boken vill visa hur två känsliga unga
människor få sitt samliv stört och hotat av
tvångsföreställningar som blivit dem
påtvingade av den samhälleliga och kyrkliga
traditionen. Men skildringen blir urgröpt av
långa resonnemang, som gå ut på att de öm-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
