Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Förebilderna till Kellgrens Hilmadikter. Ett genmäle av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förebilderna till Kellgrens Hil m ad i k t er
tolkning av Sigwarth och Hilma. — Av denna
romantiska dikt gör nu Holmberg en analys
med följande lydelse: »Hilma är en ung
flicka den där uppenbarligen har vetat av
ingen man innan Sigwarth träffar henne och
som då denne blir alltför ivrig vill springa
och fråga pappa» (O. o. B.). Om min
uppfattning av hjältinnan heter det vidare: »Docent
Kjellén får mig inte att tro att han på allvar
menar att detta skulle föreställa
grosshandlare Falcks självständiga och politiskt
intresserade fru ...» Nej, detta menar jag icke
alls och icke heller de forskare, som förut
påpekat sambandet mellan dikten och
Kellgrens förhållande till fru Falck. Som jag
framhållit, är det ju fråga om en »poetisk
omskrivning» av verkligheten, där »grundkänslan
(här kurs.) av hänförd förvåning och
skamsenhet vid det första mötet med kvinnlig
återhållsamhet» skulle vara gemensam för dikt
och realitet.
Holmberg, som är så sträng mot anhängarna
av den vanliga Hilma-teorien, har dock själv
i denna fråga framställt flera hypoteser utan
faktiskt underlag. Så tror han, att Hilma
möjligen haft som förebild en skådespelerska
M:lle Franc, som Kellgren i »ursinne av
momentan kärlekslidelse» (O. o. B.) skulle ha
friat till. Den forskningslinje, som kritikern
här slagit in på, synes vara principiellt riktig,
men den förebild, som nämnes, är kanske ej
fullt acceptabel. Låt oss granska det
biografiska dokument, som i O. o. B. tages upp som
stöd! Det är ett Kellgren-brev den 5 juli
1787 till Kungl. Teaterns direktör Clewberg.
Här heter det: »Hur mår M:lle Franc? Hur
var hon som Adelaide? Jag önskar att vid
min återkomst finna mig utstucken av
Direc-teuren: ty efter min första och sista
proposition, ser jag ej annan utväg att komma honnett
ur spelet.» Denna brevpassage tolkar
Holmberg förslagsvis sålunda: Kellgren skulle ha
givit henne äktenskapslöfte och hoppas nu,
att »Clewberg ska förföra henne, så att han,
Kellgren, ska bli fri från sina förpliktelser«.
Holmberg frågar om en bättre tolkning kan
ges. För min del förstår jag inte, varför
brevstället skulle avse frieri eller
äktenskapslöfte. Kunde det icke ha varit en annan
»proposition», som Kellgren nu ville komma ifrån
på grund av sin dåliga kassa, klena hälsa
eller annat? Vi veta f. ö. icke alls, om
förslaget avvisats, som Holmberg förmodar.
Med detta inlägg är diskussionen i Ord och Bilc
Den önskan Kellgren ger uttryck ät tyder
snarast på motsatsen.
Man kan f. ö. observera den ringaktning
för föremålet, som synes glimta fram i brevet
till vännen. I detta sammanhang är det av ett
visst intresse att anföra ett par, låt vara något
senare, bidrag till M:lle Francs karakteristik.
Från 1790 finnes det några uppgifter, som
visa, att hon var lika lättsinnig och vulgär som
många av tidens aktriser. I ett brev den 9
juli 1790 omnämner Kellgren helt trankilt,
att hon »är hafvande», och i Bellmans
nyckelpjäs Dramatiska sammankomsten framställes
ett våldsamt gräl om en vulgär sak mellan
henne och en annan skådespelerska. Mindre
avseende får man naturligtvis fästa vid ett
långt senare brevuttalande av Claes Livijn,
där hon karakteriseras som »en af debaucher
fördärfvad och utmärglad varelse ...» (cit.
i Nordensvan, Svensk teater 1, s. 144).
Skulle detta nu vara en värdig förebild till
»den i Kellgrens produktion ovanliga kyska
kvinnotypen Hilma» (O. o. B.) ?
Bland de »nya passioners föremål», som
enligt Holmberg (O. o. B.) kunnat påverka
Kellgren under utbyggandet av Den nya
Skapelsen, nämnes Fredrika Bagge. Givetvis
är denna älskliga flickgestalt besläktad med
Hilma, såvitt man kan finna, men det torde
vara svårt att draga några närmare
slutsatser om en eventuell relation. Den dikt, som
är vårt enda psykologiska dokument i frågan,
Till Fredrica, ger väl närmast vid handen, att
skaklen just nu kände sig djupt desillusionerad
av erotiken och endast ville ägna »Frigga» en
varm vänskaplig hyllning.
Till slut må det tillåtas mig att säga några
ord om den uppfattning av skaldens
personlighet, som Holmberg gett uttryck åt i O. o. B.
Givetvis förhöll det sig så, att Kellgren hade
svårt att stå emot sina erotiska lidelser, och
förvisso uttryckte han sig ofta i sina brev
frivolt om kvinnorna, men man vill dock ej gärna
tro, att han var så cynisk, som synes framgå
av nämnda uppsats. I en bekant skrift har
professor Holmberg på ett mycket fint sätt
framhållit den skillnad, som finnes hos
skalderna mellan vardagsmänniskan och
fiktionskaraktären, »den karaktär, som diktaren ger
sin fiktion». Vad Kellgrens romantiska
kärleksdiktning beträffar, fanns det
uppenbarligen en sådan skillnad, men man kan undra,
om den var så himmelsvid.
spalter avslutad.
Redaktionen.
TQ2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
