Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Aristophanes’ Plutos 388 f. Kr. — 1940 e. Kr. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aristophanes’ Plutos
För min del har jag redan vid framförandet
av Fåglarna ropat mitt plaudo. Utan att på
något sätt ansluta mig till Carl Laurin i hans
kritik här i Ord och Bild 1929 reserverar
jag mig dock, trots Ivar Harries oratio
pro domo i Bonniers Litterära Magasin 1933,
alltjämt mot travesteringen av Dexippos och
står en smula främmande för införandet av
Döderhult, Anders Orne och Axel
Hägerström.
Härmed är denna rapsodiska och tämligen
godtyckliga översikt över Aristophanes’
post-huma öden avslutad. Den som vill veta mera,
hänvisas i första hand till Wilhelm Süss’
något tunglästa, men innehållsrika bok
Aristophanes und. die Nachwelt, Leipzig 1911
(Das Erbe der Alten. Heft II/III.) En och
annan notis kan också hämtas från Johannes
Paulsons ovan nämnda
Göteborgsföreläsningar. Själv har jag här mestadels inskränkt
mig till Plutos, dock med infogande av en
och annan hänvisning till andra skådespel.
*
År 1933 gav Kari. Gerhard på
Folkteatern i Stockholm en sommarrevy, benämnd
Oss greker emellan. Underlaget var Lysistrate,
som ju strax förut uppförts på Dramatiska
teatern. Redan på den tiden lär Herr
revycharmören ha hedrats med titeln »den svenske
Aristophanes». Nyligen åhörde jag på
Folkteatern uppförandet av Gullregn. Hos den
enkle åskådaren, som råkar vara professor i
grekiska språket och litteraturen, mognade
den tanken, att undersöka, i vad mån Karl
Gerhard har beröringspunkter med
Aristophanes. Avsikten har icke varit att skriva
någon Plutarkisk parallellbiografi med
Syn-krisis på slutet. Endast några intryck och
iakttagelser.
Ovan nämndes plejadens Deffence et
Illustration av 1549. Det gäller, framhålles
där, att tillgodogöra sig den antika
litteraturen på samma sätt som romarna förfarit
med den grekiska. Man bör alltså assimilera
sig med antikens diktare, genom att efterbilda
dem »se transformant en eux, les devorant,
et, après les avoir bien digerez, les
conver-tissant en sang et nourriture».
I vad mån Karl Gerhard slukat
Aristophanes, vågar jag icke yttra mig om. Han vill
emellertid från början orientera publiken i
Athen och låter därför kvinnliga
beredskapspolisen Emy Hagman på sitt oefterhärmligt
mokanta sätt tolka en del antika skulpturer
Karl Gerhard.
för att därmed göra oss nutidsathenare i
»frihetens stamort på jorden smått
intresserade av vad vi nu ämna sätta i seen».
En gång, när i andra aktens sjunde seen
den löbske gubben Pindos klagar sin älskogs
nöd för Apollon, tycker jag mig höra en
genklang från Kvinnoriksdagen, dock med den
skillnaden, att det hos Aristophanes icke är
en gubbstrutt, utan en gammal nucka, som
klagar över den erotiska konkurrensens
vådor.
Den röda tråden — i den mån man kan
tala om en sådan — i Gullregn är lånad från
Plutos, ehuru någon roll Plutos icke finnes i
Gullregn. Desto mera har den berömda
scenen mellan Penia och Chremylos utnyttjats;
jag vill minnas, att både kopparslagaren och
skomakaren, eller var det några andra
hantverkare, låta höra av sig. Skiljaktigheter
finnas emellertid. Hos Aristophanes är Penia
en skrumpen, trasig, smutsig gammal käring.
Blepsidemos, Chremylos’ vän, tror, att hon
är en erinye ur någon tragedi. Men Karl
Gerhard gör —- liksom före honom George
Sand — Peniblia, fattigdomens och
förnöjsamhetens gudinna, till en ung och skön
kvinna. Hos Aristophanes försvinner Penia
definitivt efter att ha profeterat, att den dag
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0509.html
