Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Aristophanes’ Plutos 388 f. Kr. — 1940 e. Kr. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nach manson
»G ullregn.» Slutscenen.
skall komma, då athenarna skola ropa henne
tillbaka. Hos Karl Gerhard kommer
sedermera en ny seen, där athenarna efterlysa
Peniblia. Också här blir jag påmind om
George Sand, som låter Penia få slutrepliken.
Den Aristoplianiska Plutos har emellertid,
som ovan anmärkts, beskedligt avstått från
all personlig polemik och persifflage, som satte
punkten över i’et i de äldre komedierna.
Också Karl Gerhard vill spegla tidens ansikte;
hans pjäs är, liksom alla hans revyer, liksom
den moderna revyn över huvud taget, späckad
med sådant. Har han lärt sig detta i den
äldre Aristophaniska komedien? Det vill
jag inte påstå. Saken ligger så att säga i
luften för den som skriver modern revy eller
studentspex. För min del vill jag emellertid
omtala följande.
Mitt ämbete har fört med sig, att jag sedan
decennier tillbaka för mina studenter årligen
föreläser ett attiskt drama, exempelvis
Sophokles’ Konung Oidipus eller Euripides’
Medea. Men liksom Erasmus av Rotterdam
och andra äldre humanister, man skulle för
resten med viss rätt kunna tillägga Luther,
har jag förkärlek för komedien och har därför
gärna som ämne för mina föreläsningar valt
Molnen eller Grodorna och framför allt min
favoritkomedi Acharnerna, som jag föreläste
första gången som docent i Uppsala 1917 och
ständigt vänder tillbaka till. Alltid har jag
härvid ställt frågan: vad finnes i vår tid,
som motsvar.’.r den Aristophaniska komedien
och kan koniia oss att bättre förstå dess
allmänna skaplynne? Och alltid under
se-nare år har mitt svar blivit en uppmaning
till mina åhörare att icke försumma Karl
Gerhards revyer. Bättre än alexandrinska
filologers kommentarer och nutida
professorers föreläsningar skänka dessa en levande
föreställning om den mentalitet och den
livssyn, som utmärkte den attiske skalden och
hans publik. Detta gäller hela Karl Gerhards
verksamhet och nu ssnast hans mästerstycke,
Gullregn.
»Blyghet hos skalder är blott ett komplex»,
säger den store diktaren Alfred Vestlund i
den sublima inledningssången till sin
poesibok Guldregn (Stockholm 1935). Man kan
icke med fog påstå, att detta komplex på
något sätt anfäktade apollobrodern Karl
Gerhard, när han koncipierade sitt Gullregn,
Liksom exempelvis i Riddarna satirens och
förlöjligandets pilar omvärva Kleon, så
dugga och hagia nu »små små ord av kärlek»
över politici i vårt land och i vår tid. Det är
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
