- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
495

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hemlängtan

drog bort över gräset och lyftes mot
stjärnorna. Men de dåligt gjorda lögnerna,
de med marschtrött hjärna i hast
påhittade sensationerna stod kvar som en
massa förfelad och ovidkommande
grod-rom mellan dem och stjärnvalvets oändliga
djup. Deras fantasi var ett avriv, en
dröm-spillning från en verklighet de aldrig kunde
undfly. De kände sig inte bara små men
också smutsiga, ja, som skrytande små
snuskpellar i en klarögd evighet.

Vad de verkligen riktigt upplevat talade
de sällan om. Det ansåg de vara det som
hindrat äventyret. Äventyret låg alltid
längre bort än allt som händelsevis hände.
Detta drag hos den äventyrslystna vita
rasen kommer en gång att leda till dess
undergång. Det kommer att öka
händelsehetsen och sätta i ödesdiger kolliderande
rörelse allt större massor och kategorier av
skymmande materia, som gör hela
verkligheten till en hetsbana, ett förvuxet
barnsligt verklighetshelvete.
Äventyrslystnad är ingenting annat än en kompakt
barnslig olycka. Den är ytlig,
geografiskt-materialistisk, ett det osällas och det
oroligas vantolkning av det kosmos som ändå
är allestädes närvarande.

Den geografiskt materialistiska
världssynen som finner en så utpräglat tacksam
jordmån i barnens och ungdomens
halvfärdiga själar splittrar mänskan. Endast
den kosmiska världssynen, byggd på det
uppodlade medvetandet om livskrafternas
och livsundrets allestädes närvaro, endast
detta kan en gång reparera vad som sårats
och fläkts ut på längden i
världssplittringen. Denna sanning hängde över dem
som en piska. De kände den men de hade

inget begrepp om den.

*



En kväll kom de tre ynglingarna till en
peonkoja. Det var åskväder, en sträng och
dovt skrovlig åska från nästan kolsvarta
horisonter. En peonkvinna var i lä av

kojans gavel sysselsatt med att slakta tre
nanduer. En av dem hade hon redan dödat.
Jättefågelns långa avskurna hals krökte
sig ormlikt i gräset framför kojan. Kvinnan
höll den flaxande fågelkroppen i benen och
lät den flaxande på stället flyga av sig
blodet över en tunna. Kvinnan och den
huvudlöst flaxande fågelns kropp
avtecknade sig mot den dånande åsksvarta
himlen, men bländades då och då alldeles
bort av från zenit nedrinnande källklara
blixtar som försvunno i horisonterna med
dån som om de satt fjärran hav i kok.

Vid sidan av blodtunnan väntade med
skräckslaget vridna halsar de båda andra
nanduerna. Med halsroten var de bundna
till en påle, peonbarnens övningspåle för
lasso. De båda jättefåglarna stampade,
flaxade och utstötte mellan varje ryckning
i repen ett slags skrik som liknade
gråtande bol.

Man ville rusa fram med en kniv och skära
av repen, befria fåglarna, Patagoniens
fria strutsar, från den nesliga döden vid
peonkvinnans rykande blodtunna. Man
ville befria fåglarna från att fångas och
dödas av ett mänskligt hem, från de
hungriga, dödande, jagande hemmen, från
hemmen som man längtade till, från
hemmen som man längtade bort ifrån.
Men peonkvinnan var fattig och det var
detta som var verkligheten.

Så hade man inte trott i en hast. Hade
inte kommit att tänka på detta, att
verkligheten skulle komma att dyka upp för
ens ögon överallt i världen. Kanske sitter
det t. o. m. på månens slätter en uttråkad
stins och väntar på månraketen. I nästa
ögonblick skar den hemkära peonkvinnan
halsen av de fria fåglarna i Patagonien. En
tunna stående på verklighetens mark
upptog deras blod och ett av peonbarnen
skvalpade med handen i blodet för att det inte
skulle levras. Kvinnan såg slutligen på de
tre vandrarna. Hon bländade av ögonen
med handen, för de källklara blixtarnas

495

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free