Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Geochronologia Suecica. Av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
blomma, men av »lerhedningar» och andra
kritiker som dess achilleshäl, nämligen
fjärrkonnektionen, d. v. s. den av De Geer
med utomordentlig livaktighet förfäktade
möjligheten att inte bara steg för steg
följa sammanhanget inom en viss packe
av lervarv, utan att även på längre håll, ja,
t. o. m. över haven och jorden runt, känna
igen och konnektera istidens årsföljder. Det
exempel på en dylik fjärrkonnektion, som
redan givits — Ebba De Geers försök att
konnektera den ångermanländska fj ordlerans
kurva med den kaliforniska Sequoia-kurvan
— blir icke mindre karakteristiskt därför att
av de båda jämförelseobjekten det ena följer
biologiska och det andra geologiska lagar.
Ty bakom bägge företeelserna står ju som
reglerande faktor väderleken och dess
växlingar. Och — som professor De Geer en
smula paradoxalt brukar förenkla saken i
sin argumentering — det är samma sol som
skiner både i Ångermanland och i
Kalifornien! Med andra ord: trots skilda
klimattyper och trots väderlekens alla lokala
skiftningar skulle, enligt De Geer, de
meteorologiska årens avvikelser från genomsnittet
överallt på jordklotet bestämmas av den
kvantitet värme, som genom instrålningen
från solen tillföres vår jord. Särskilt skulle
alla jöklar och landisar — i vilken
världsdel och på vilken breddgrad de än råka
vara belägna — i sin årliga avsmältning
noga följa solstrålningens taktpinne. Men
många tycka, att denna tes är alldeles för
enkel för att kunna vara sann.
Ända till 1915 hade De Geer utfört sina
geokronologiska mätningar genom att gå
fram steg för steg med endast någon
kilometer mellan mätpunkterna. Det hade den
tiden nästan betraktats som ett vågstycke
att låta mätningslinjen snedda över från
en rullstensås till en annan, d. v. s. att söka
förbindelse mellan två olika
smältvattensälvars lerbildningsområden. Men redan
under den stora lerkampanjen 1905 hade
det konstaterats, att åtminstone i de båda
isälvar, vilka efterlämnat Stockholmsåsen
och Uppsalaåsen, vattenföringens årliga
växlingar varit så lika, att övergången från
den enas gebit till den andras icke försvårade
varvdiagrammens konnektering. Och tio år
senare blev det också klart, att, om man
bara hade tillräckligt långa varvserier, så
kunde variationskurvorna kännas igen även
på sådana avstånd som från
Stockholmstrakten till Finland eller Norges Vestland.
Smältvattensflödena hade med andra ord
växlat i takt åt vilket håll de än gått från
den nordeuropeiska landisen. Här
behärskades lervarvsbildningen överallt av en och
samma lag. Vore det då kanske möjligt, att
denna lag ägt giltighet också för andra
nedisningsområden ?
För att få ett första svar på denna fråga
startade professor De Geer våren 1920
tillsammans med sin hustru och sina
lärjungar Ragnar Lidén och Ernst Antevs
en geokronologisk expedition till
Nordamerika. Resultatet blev sådant, att dr
Antevs stannade kvar i U. S. A. för att
fortsätta arbetet där och i Kanada, och
att en rad andra forskningsfärder senare
företogos till de övriga av de mera
betydande kvartära nedisningsområdena: av Carl
Caldenius först till Patagonien, sedan till
Nya Zeeland, av Erik Nilsson till Brittiska
Östafrika och Abessinien, av Erik Norin
till Himalaja och Centralasien och av De
Geer själv till Alperna.
Resultatet av dessa forskningsfärder är
att professor De Geer för egen del blivit
bergfast övertygad om att hans svenska
tidsskala är så direkt tillämplig på alla de
smältvattensavlagringar, som den senaste
istiden efterlämnat på vår jord, att t. o. m.
de enskilda åren låta sig skarpt och säkert
igenkännas, förutsatt naturligtvis att man
har tillräckligt långa varvserier att göra
konnektionen med och att de felkällor,
som man alltid måste se upp med, icke
göra sig för mycket gällande. Som ett
paradexempel brukar De Geer anföra ett
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
