Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska museimän. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A x ei L. R o m d a h l
A xel N iis s ön på / ältar bete i H är j
e-dalen igog.
dess friborna stolthet. Få män är det
förunnat att i hela sin varelse, hela sin färd
äga den livsbejakande och livgivande kraft
som man mötte hos Axel Nilsson under hans
hälsas dagar. När han något sent, efter en
kort morgonsömn, ovanpå en i
kamratsamvaro och arbete vid ritbordet genomvakad
natt kommit inom Nordiska museets dörrar
märktes det genast i hela huset en ny iver,
ett nytt tempo meddelade sig åt alla, från
chefen, som näppeligen fick fundera över
sina problem i ensam ro, till amanuenser,
kullor och vaktmästare, som sattes i
rörelse på olika sätt av denna instormande
vitalitet. Allt kunde Axel Nilsson, allt
visste han — det han inte visste, fann han
ut intuitivt — allt gjorde han. Pennan var
alltid i högsta hugg, teorier och ideer,
planer och konstruktioner demonstrerades
omedelbart och med rivande fart. Om ett
uppslag cj höll vid närmare prövning var
ett annat genast till hands. Det gnistrade
kring Axel Nilsson, och det lyste av
livslust och skapande glädje ur de blå ögonen
i det rödlätta ansiktet under det blonda
håret. Det kom andra tider. Han hade
hunnit med att gestalta sitt Röhsska
museum, samlingarna, uppställningen, och så
voro hans bästa dagar lidna. Men vi hans
gamla kamrater bevara i oförglömt minne
den Axel Nilsson, som jag förut sökt ge en
snabbteckning av.
I ursprung, i lynne, och i ödet att ryckas
bort på livets middagshöjd var Nils
Lithberg Axel Nilssons motstycke, gotlänning
liksom han var skåning, mångsidigt kunnig,
konkret inriktad, levande i sin gärning,
levandegörande allt han tog i. Honom vilja
vi minnas från vetenskapliga tankeutbyten,
alltid givande på ett sällsynt vis genom den
förening av fantasi och observation som
präglade hans resonemang, och från glada
samkväm. Men först och sist se de som fått
gästa honom i hans älskade gamla gård
vid Torsburgen, honom för sig som han
gick där i markerna mellan vastar och
varphögar och lärde ut den gamla besvärjelsen
när han kastade en kvist på högen: »Jag
aukar på din mång, du aukar på min
gang.» En trollkarl, utrustad med den
hemliga kraften att fullt uppleva nuet och att
göra det förgångna levande med dess liv.
Det rymmer redan många bilder, vårt
minnesgalleri: hastigt ha vi vandrat förbi
dem, men det står oss alltid öppet. Vi stiga
gärna in i det också under vår vardag med
dess mödor, bekymmer och ansvar, för att
stanna än inför den ena bilden än inför
den andra, för att dra oss till minnes kloka
råd och synpunkter, som vi alltjämt ha
bruk för, för att stärkas av minnet av
trofast och hängivet livsverk, som vann seger
trots allt, för att värmas av en vänskap
över vilken förgängelsen ej har makt.
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
