Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ekon av Pär Lagerkvist i samtida diktning. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jörnn Mjober g
livet tycks Blombergs livsinställning direkt
föregripa Lagerkvists. Den är ungefär
följande: att bara vara, bara leva det
materiella livet och vara sig själv nog, det är
omöjligt och för till förtvivlan. Och ur
förtvivlan kan blott ett enda hjälpa: hoppet,
som kommer med gryningen, hoppet att
kunna leva bland människorna för
människorna, på en jord »som är människornas
hem», kännande livet och jorden som en
älskande moder, vars tusentals livsformer
människan vill uppleva. Orden om »att
bara vara, vara» ger en föraning om
grundtanken i Det besegrade livet och Han som
fick leva om sitt liv, det är intensivt
tjugotal i tiotalets sista år. Men Lagerkvists
uppgörelse med livet går djupare, den är
ledmotivet i många års produktion, från Kaos
till Vid lägereld.
Gemenskap blev alltså Blombergs svar på
hans egen fråga »vad är liv?», men det kan
också fattas som ett svar på Lagerkvists
fråga om livets mening i Kaos. Den sociala
känslan uppträdde först i Blombergs dikter
och där redan 1919, i Människan och guden.
Den finns också hos Lagerkvist, hos honom
dyker den upp 1921, i Den lyckliges väg.
Sin klaraste utformning får den i
Blombergs uppsats om En ny livskänsla 1924.
I hans version ställes den i motsats till
kristendomen och tron på en absolut Gud.
Kristendomen skapar dualism, det
harmoniska livet födes först då man lever för
medmänniskorna. Det är intressant att
jämföra detta med Lagerkvist, som i Den
lyckliges väg snuddat vid den kristna tron —
från en helt annan utgångspunkt fann ju
Olof Enckell några år senare en svaghet i
att Lagerkvist närmade sig drömmen om
en »tro som tanken ej kan rättfärdiga».
Men broderskapstanken kommer igen hos
Lagerkvist i Hjärtats sånger 1926: »den väg
du går allena, för bort ifrån dig själv.» I Den
fångne guden året därpå tvingas Blomberg
att erkänna inte gemenskapens bankrutt,
men dess osäkra tröst för hans sinne. Det
individuella problemet träder åter i
förgrunden:
Jag sade: Här är jorden
och människornas hem,
det finns ej något annat rum,
ej annan plats för dem.
Då tog du allt ifrån mig,
som jorden bar.
Blott evighetens ångest,
blott du är kvar.
Sex år efter Den fångne guden, alltså 1933,
har Blomberg sin stora uppgörelse med Pär
Lagerkvist, i Ord och Bild, där han vill
hävda att det besegrade livets väg är
förintelsens väg. I denna mörka och
subjektiva tolkning frånkänner han Lagerkvist
varje social känsla — trots de spridda
ansatser till sådan som verkligen finnas, i
Den lyckliges väg, Hjärtats sånger och
kanske mest i Vid lägereld (1932). P. O.
Barck har övertygande gendrivit Blomberg,
som senare erkänt det från hans synpunkt
positiva i Lagerkvists utveckling under
trettiotalet.
En av de väsentliga faktorerna i den
åskådning, som bryter sig i dialogen mellan
Lagerkvist och Blomberg, är gudsbegreppet.
Lagerkvist hade närmat sig, Blomberg hade
reagerat mot den kristna tron. Redan 1919
hade Blomberg slutat en dikt med orden:
»Du är en människa, ty i ditt hjärta bär du
en gud», och hans Gud blir honom där en
kämpande broder. I Jorden, där livskänslan
får rent panteistiska uttryck, skymtar den
gudomliga människoanden (dikten Nike),
som är kärnan i Lagerkvists drömspel Den
osynlige (1923). Fyra år senare varierar
Blomberg sin tanke från Jorden i ett par
dikter om guden, som är fången i
människans bröst och blott genom henne kan
frigöras. En liknande idé möter i Arvidsons
Gränslandet, vår gud är blott till genom oss:
Vi slöt dig, gud, i vår famn.
Så blev du en verklighet,
ej blott en okänds namn,
men det bästa vi kan och vet.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
