Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till 700årsminnet om Snorre Sturlason. Av Fredrik Paasche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Til jooårsminnet om Snorre Sturlason
Olav Trygvasons saga. Seierherremes skibe vender hjem efter
slaget ved, S vol der. Erik Werenskiold.
Det slektstolte og minnekjære
aristokratiet på Island — og aristokratiet först og
fremst — hadde gitt sig i kristen skole.
Ingenting forklarer bedre dobbeltheten
som er egen for den gammelislandske
skriftlitteratur: det sterke innslaget av
hedenske minner ved siden av alt det
kristne, europeiske, som også finnes.
Videre kan sambandet mellem
aristokratiet og kirken forklare at ti-årene
omkring i ioo blev en freds-tid uten like i
den islandske fristatens historie. Det heter
i en av de gamle kildene, att ingen store
trætter opstod mellem hövdingene og at
skikken å bære våpen tok kraftig av. Og i
næste setning fremhever forfatteren at
dengang var de fleste av Islands
höv-dinger presteviede menn.
Med tiden ophörte det å være så. Rundt
om i landene arbeidet den katolske kirke
for »kirkens frihet», rettslig og ökonomisk;
også på Island reiste den sitt frihetskrav,
og langsomt lösnet båndet mellem
aristokrati og presteskap. Tilslut, litt för år
1200, bestemte erkebiskopen av Nidaros
— överste tilsynsmann for Islands kirke —
at hövdinger ikke skulde få motta preste-
vigsel. Ingen kan med rette bære prests
navn og samtidig tjene denne verdens
flokede saker, skrev erkebiskopen, som
mente det vel. Men også den nye ordningen
hadde sine farer; hövdingene kom til å
»tjene denne verdens saker» uten å kjenne
de bånd som prestestillingen kunde ha
lagt på dem. Det blev kamp om makten
mellem hövdingættene: blodige feider som
i hedensk tid.
Krigen stanset ikke det litterære arbeide
i landet. Skriftlitteraturen var kommet i
god gang, og den fortsatte, bare at den
ennu villigere enn för tok de hedenske
minnene med. I livet kom de ofte til
anvendelse, islandske stormenn blev
sammenlignet med Odin og Fröy, Snorre
Sturlason gav sin tingbod på
Altings-plassen navnet Valhall. I litteraturen
blev det noget av en hedensk renæssanse.
Det er nu hövdingen Snorre skriver Olav
den helliges saga — men også Edda og
Ynglingasaga med alt disse arbeider
inne-holder av hedensk mytologi.
Snorre er födt i 1179. Hans slekt —
Sturlungene •— hörte til de forholdsvis »nye»
blandt stormansslektene, först ved år
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
