Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till 700årsminnet om Snorre Sturlason. Av Fredrik Paasche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik
P a a s c h e
get mot Gylve» ironiserer han over mytene;
men stort sett er Gylvaginning gjenreist
fortid. Tatt av emnets patos skildrer
Snorre Balders död og gudenes undergang
i Ragnarök; og Torsskikkelsen er opfattet
med en humor og en kjærlighet som intet
savner av de hedenske kvadenes ånd.
Beretningen om Tors ferd till Utgardaloke
er full av liv, og full av fortellerens egen
giede — fra först til sist skinnende klar;
fremstillingen kan måle sig med det
ypperste i Snorres kongesagaer.
Det er påfallende at forholdsvis få av
de mange verslinjene Snorre citerer i
avhandlingen Diktspråket, er hentet fra
den rike skatt av gammel diktning som
angår islendingers historie. Så meget mere
har Snorre tatt med av de såkalte
fyrstekvadene, först og fremst av kvad som
handler om norske konger og jarler.
Sturla Tordsson forteller om sin
farbror: Han sa en gang at det var ikke hans
vane å blande sig i bygdetrætter, hans plass
var på Altinget. Bygden er for liten for
Snorre, landet må til. Men heller ikke
Island er nok for ham. Han diktet i unge
år om samtidige norske fyrster, menn han
ikke hadde sett og aldrig fikk se. Tidlig
var det hans tanke å besöke Norge;
stillingen som Islands »lovsigemann» hindret
ham i nogen år, men endelig blev reisen av,
han kom til Norge. Og det Snorre nu fikk
opleve, må ha talt sterkt til hans fantasi.
Her var landet hvor de hadde levd, de
kongene han k jente fra så mange gamle
skalders diktning, her så han nok av
minner efter dem, og her mötte han
arv-takerne til deres makt, Håkon og Skule.
De gav ham rang med landets egne
stor-menn i gammel og ny tid, en kongelig
forlening gjorde Snorre til »lendermann»,
skaffet ham — som han selv med stolthet
sier — »herses höie navn»,
verdighets-navnet som så ofte var fremme i diktningen
om fortidens store.
I Norge er Snorre betatt av konge-
dömmets glans og kan tenke sig å bli
talsmann for kronens interesser på Island;
hjemkommen ser han tingene i annet lys,
i sagaen om Olav den hellige lar han en
islandsk hövding advare mot den norske
fare. Men ellers mistet ikke Norge sin makt
over Snorre. Han fylker sitt krigerfölge
»på norsk vis»; i Reykholt holder han og
hans hustru Hallveig — ætling av norske
konger — gjestebud »på norsk vis». Og
til Reykholt kommer en dag i 1230 hans
ven for dette året Sturla Sigvatsson og
spör efter sagabökerne »som Snorre satte
sammen».
I sine Kongesagaer -— som efter
begyn-nelsesordene i teksten har fått navnet
Heimskringla (»Jordens rund») — har
Snorre fortalt fra alle nordiske land, Sverige
kjente han av selvsyn, en sommer under
Norgesopholdet hadde han besökt Sverige.
Og hans fortellinger begynner der, med
historien om Harald Hårfagres svenske
for fedre, Uppsalakongene av
Ynglinga-ætten. Men alle de fölgende sagaene har
navn efter Norges konger og handler
först og fremst om dem.
Snorre var forsker, han sökte de beste
kilder for fremstillingen; så meget som
mulig bygget han på diktning av skalder
som var samtidige med begivenhetene,
slik blev han i stand til å rette misforståelser
og vilkårligheter i ældre sagaverker. Men
når Heimskringla den dag idag er levende
læsning, så skyldes det kunstneren Snorre,
ikke forskeren. Olav den helliges saga — som
fikk sin plass i midten av verket, men var
den förste Snorre Sturlason skrev — hörer
til det kunstnerisk verdifulleste i all
middelalderens prosalitteratur. Hendelsene
som det vrimler av i sagaen, er mer enn
»satt sammen», den ene glir over i den
andre, det opstår et epos der mann efter
mann står frem med tydelig egenart.
Det er kong Olav, den rettferdige og lenge
selvrettferdige; det er islendingen Sigvat,
hans skald og våksomme ven, og Björn,
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
