Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Zachris Topelius vid Runebergs sida. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
Bland dem som nu leva finns det väl
ingen som icke vore övertygad om att
Topelius stod höjd över alla misstankar,
när han år 1854 valde den position, som
kom att vålla honom så bittra lidanden.
Men jag är icke säker om att icke den
undervärdering av Topelius’ lyrik, som på
1850-talet kommer till synes hos hans
politiska motståndare, i någon mån har
gått i arv till senare släktled. Det kan
vidare antagas att Topelius’ ställning till
några av våra inrikespolitiska frågor på
en del håll har låtit hans person och hans
diktning gå miste om de sympatier, de
eljest hade kommit att åtnjuta. Och
framför allt har man att räkna med att en viss
rättrogenhet i Runebergskulten har lett
till obenägenhet att uppskatta en poesi,
som är så olik den store mästarens egen
diktning. Man varken vill eller kan förneka
Topelius’ betydelse för vårt bildningsliv,
men man ger honom det ett grand
motvilliga erkännandet att han är
oöverträff-lig som sagoberättare. Med andra ord sagt,
man ansluter sig till den mening, som en
gång uttalats av vår store byråkrat, general
Casimir von Köthen, när han sade att
»Topelius, han kan vara bra för barn och
små fåglar».
Med sådana yttranden skulle man likväl
ingalunda ha talat Runeberg till lags. Det
finnes otvetydiga bevis för att han högt
uppskattade Topelius’ diktning, och
framför allt, för att han i denna diktning
värderade just det, som skilde sig från hans
egen poesi. Jag behöver endast påminna
om det tillfälle då han, vid den fest som
år 1852 firades för honom i Jakobstad, i
ett ögonblicks impuls med kraftig arm
lyfte den då 33-årige Topelius på sitt knä
och förtroligt klappande honom sade: »Hör
du, Zacharias, nog är jag ändå din
skaldepappa, men jag tackar dig att du icke har
blivit min apa.» Den store skalden var,
så föreställer man sig, medveten om att
Topelius i sin rent lyriska diktning rörde
sig på ett område, där icke ens hans
läromästare kunde överträffa honom, med
andra ord sagt, att hans yngre vän i sin
utrustning besatt någonting, som han själv
hade gått miste om.
I vad detta något bestack sig kan vara
svårt att avgöra. Men det förefaller mig
sannolikt att det innerst hade ett
sammanhang med det mer musikaliska i Topelius’
poetiska läggning. Det är ju någonting
betecknande i att Runeberg, som aldrig i
sitt hem ägde något musikinstrument, med
begärlighet lyssnade till gossen Zacharias’
spel på det piano, han hade förhyrt
tillsammans med sin ännu yngre rumskamrat.
Och det finns en anekdot från senare
tider som ännu tydligare, synes det mig,
karakteriserar de två skaldernas
förhållande till musiken. Anekdoten berättas i
ett brev, som Topelius år 1845 sänt sin
fästmö, och den lyder så här:
En afton för någon vecka sedan hade jag
riktigt roligt — det var hos Berndtson — han
hade bett Runeberg, som då var i staden, och
en sex sju andra till sig — och i rummet bredvid
fanns en liten orgel, som väl hade ett hiskligt
ostämt b, men var rätt ljuvlig när man spelte i
tonarter där ej b behövdes. Nu spelte ingen i
sällskapet piano, utom jag skråle musikus, och
så satt vi oss, jag och Holsti som orgeltrampare.
Men vet du det var vackert — jag spelte alla
almquistska melodier och alla folkvisor jag kunde
och därtill ännu ett par som jag diktat om dig —
och Runeberg stod och hörde på som om tonerna
gått tvärs igenom honom. Jag var så underligt
lycklig, jag kunde ha spelat en hel natt utan att
ha märkt någon blund i mina ögon —men
ändtligen sade Holsti: Jag ger tusan pinnar att stå
och trampa här åt dig; jag är alldeles
venster-vriden i min högra fot, och så blev musiken slut.1
Det anses måhända oriktigt att söka
förklaringen till Runebergs förkärlek för
Topelius’ poesi enbart i det melodiösa drag, som
är utmärkande för Sylvia-lyriken. Man kan
onekligen åberopa några yttranden av
1 Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius, III,
ss. 21—22.
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
