Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
lismen i sin konst förenade de en realistisk
samhällssyn, som framförallt innebar en
opposition mot de många eftersägarnas
försök att ge Runebergs dikt nationell och
social beviskraft med uteslutande av alla
de fakta, som inställt sig med förändrade
förhållanden i landet och genombrottet för
en ny livsåskådning. Den akademiska
idealismens syn på det finska folket utmanar
K. A. Tavaststjerna till hans satiriska
uppgörelse i romanen »Kvinnoregemente»,
samtidigt som han själv skapar en ny
finlandssvensk lyrik och prosa. Det hör emellertid
samman med åttiotalets anda, att reaktionen
mot den runebergska epoken, i vad det
gäller den representativa dikten, inte
sammanföll med den politiska utvecklingens allt
skarpare gränsdragning mellan svenskt och
finskt. Även i oppositionen mot »Johan
Ludvig, Den Ende, Tyrann» upprätthöll man
det väsentliga arvet från den patriotism,
som fått sin tolk i honom. Det är den
fosterländska entusiasmen hos Runeberg och
Topelius vi lyssna till i den lilla prosaskiss i
Tavaststjernås »Marin och genre» (1890), där
han skildrar sin upplevelse av vårens
magnetiska, föryngrande beröring:
Jag vet inte varför, men jag hörde hennes stämma
som ett fjärran, välbekant sus i tallmons furor, som
vårbäckens språng i björkdungen, och för min inre
syn låg plötsligt Finland, mitt land, i oändligt
perspektiv, barrklätt med ås vid ås, och mellan dem
insjöarnas silvrade stråtar, långt upp mot Österbottens
skummande älvar och Lapplands tundror.
I den finskspråkiga dikten är brytningen
med den runebergska idealismen förberedd
redan före åttiotalet. En enbart politisk
aspekt har den hos A. Oksanen (August
Ahlqvist), en av 1860-talets ryktbaraste
fenno-manska kulturkämpar, som ödmjukt
erkänner sig vara en lärjunge till Runeberg, men
inte desto mindre i sin kampdikt »Finlands
makt» ger poetiskt uttryck åt den
snell-manska propagandans devis »ett språk, ett
sinnelag», samtidigt som han drömmer om
en stor politisk framtid för sitt land med
vidgade gränser österut. Det var en
utbyggnad och tillika en inskränkning av den
runebergska folktanken, som nationalskalden själv
aldrig hade vidkänts, men detta hindrade
inte att den fram till vår tid kommit till en
mycket ogenerad användning.
De nya politiska tonerna i den finska
dikten betecknade inte i och för sig en brytning
med Runebergs bild av det finska folket.
Det gjorde däremot den diktning på
1860-talet, med vilken Aleksis Kivi intagit platsen
som den finska litteraturens store klassiker.
Redan hans härstamning ger avståndet till
Runeberg: han var son till en byskräddare,
en diktare ur folkets egna led, som såg och
kände den klyfta mellan herrar och bönder,
som aldrig hade blivit uppenbar för den unge
svenskfödde akademikern under hans vistelse
i Saarijärvi. Eino Leino, den finska
nyromantikens geniale lyriker, skrev i en uppsats till
Kivis minne 1907 om hans banbrytande
betydelse. Han säger här bl. a.:
Under en tid då andra predikade finskhet, var
han finne ... Finskheten låg hos honom inte blott i
ord och begrepp, utan i bloden, känslan, viljan, i
hela hans väsen.
Kivi öppnar dörren för en ny
verklighetsupplevelse och en ny folklig och primitiv
romantik i den finska litteraturen. De rustika
vardagsinteriörerna och den burleska humorn
i folkkomedin »Sockenskomakarna» — en
finsk variant av Holbergs Jeppe — ge
genuina nationella lynnesdrag med en större
skärpa och inlevelse än Runebergs
svenskspråkiga dikt var mäktig. Och i den stora
romanen »Sju bröder» glömma vi bonden
Paavos flit och tålamod för de vilda
Jukola-brödernas upproriska trots. Men detta granna
och primitiva ödemarksäventyr mynnar
slutligen ut i ett epos över jordbrukaren som
röjer ny mark i obygden; de vilda bröderna
ge oss utvecklingen från vilden till den
civiliserade bonden. Upproret viker för
ordningen, det pittoreska för det
verklighetsbundna. Och det stämningsfulla suset, som
den bildade svenska klassen hörde i
ödemarksfurorna, drunknar i det arbetande finska
folkets yxhugg i de skogsmarker, som läggas
under plogen.
Men samtidigt som yxhuggen eka går den
politiska utvecklingen sin väg och orden och
begreppen skäras allt skarpare mot
varandra. Oksanens verser kring temat »ett språk,
ett sinnelag» stå inte ensamma och de stå
inte heller oemotsagda i 1860-talets dikt.
Mot hotet att finskheten skall vräka undan
svenskt språk och svensk bildning vänder
sig Josef Julius Wecksell i sin dialogdikt
»Finskan och svenskan», som föregriper en
senare tids finlandssvenska kamplyrik.
Skalden låter finskan tala om huru svenskan
överlevat sin tid — Finlands vår tillhör den
finska folkmajoriteten och det finska
språket. Men svenskan svarar:
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
