Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 11 Silfverstolpe
pinat dem och tallar som tvingats krypa i
skrevorna. Åter och åter har han målat
ängsblommor, som tyngdlöst lyft sin
overkliga skönhet över en mark, som nyss var
mörk och som snart åter skall bli det.
Både tallen och blomman hade symbolvärde
för honom. Och då man skall söka ge en
uppfattning om vem denne märklige man
egentligen var när »många rykten genom
landet vandra, förvirrande, motsägande
varandra», frågar man sig om
obändigheten var hans natur eller om han innerst var
vek och blyg. Man behövde inte känna
honom mycket för att inse att »den gudomliga
fräckheten» som han själv talar om och de
hämningsfria kraftorden i Strixartiklarna
knappast voro de rätta uttrycken för hans
kynne. Under övermänskokultens epok hade
han inhämtat att snillet borde tala »von
oben» obekymrat om alla hänsyn, och
attityden bibehöll han så länge han yttrade sig
i dagens frågor. Men hans lust var
egentligen att på gammalt gästfritt manér bjuda
stora famnen. Betecknande är att han
ständigt hade i minne och ofta citerade en
situation i Runebergs lilla fascinerande
skizz »Fästningsfångarne». »Den mörke»
frågade ynglingen: »Vet du, barn, hur ett
sinne är som älskar?» Men ynglingen visste
det icke utan teg. »Då utsträckte han
handen och förde den långsamt runt
omkring över de blanka sjöarne. Och han
sade: Sådant är det.»
»Alla målare måste vara goda människor
för att kunna ge något gott», skrev han som
nämnts i sin tidiga ungdom, då han
kämpade för sin existens och för att komma
tillrätta med sin begåvning. Den som såg
honom på äldre dagar måste erinra sig de
orden. Det fanns inte ett uns av förbehåll
eller baktanke i hans raljanta myndighet
och patriarkaliska välvilja, där han satt
»mot aftonglöden», gynnad av yttre
framgång mer än han begärt. Hans lärjungar
vid Konstakademien tala om hans
försynthet; när han skulle korrigera deras studier
förklarade han att det kändes »som när man
läser över axeln på någon som skriver
brev». Hans väsen blev fritt och klart och
rent som aldrig förr. Det berättas att han
hjälpte en dödssjuk yngling genom att dag
efter dag sitta vid hans bädd allenast som
en litet äldre kamrat. Och när hans egen
stund skulle komma var han modig och
lugn, nöjd med vad livet gett och tacksam
för vad han förmått.
Han vilar hos de sina på Hults kyrkogård.
Bakom graven öppnar sig en mager vret
med blåklockor på renen och runt kring
ängslappen står skogen Smålandstät. Där
är platsen att minnas vad en undangömd
svensk landsända betydde för hans känsla.
Men i livets luft, långt från de dödas
gårdar, lever hans verk med sprakande
friskhet, djupögd humor och mognaste
skönhet.
7 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
