Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller i g 4 1
son, mera på andra sidan Sundet hos
Johannes V. Jensen. När Hedenvind-Eriksson
förtäljer om Vattudalens skapelse; hur
Sol-möja slog ut sitt bykkar, sedan hon hängt
sin tvätt på fjällen, hur vattnet rann ned på
stigen från tvättstugan och blev till de
glittrande sjökedjorna, och hur dalen sedan levde
fore människorna, när ingen annan tid fanns
än den, som markerades av de vilda
renhjordarnas flyttningar mellan öster och väster,
då skapar han samtidigt den mest rena
naturpoesi, som finns på svenskt språk. Dylika
skildringar är emellertid sällsynta i boken;
mestadels är det bebyggelsesägner, som
berättas. Hedenvind-Eriksson följer hur
bygden breder ut sig, .hur nya traditioner och
föreställningar uppstår, lever vidare och
förvanskas. Han är en mästare i att återge de
långsamma tankeprocesserna hos dessa
forntidsbönder kring Storsjön. Och så går sagan
vidare, förtäljer om mellanhavanden med
medeltida kyrkherrar, om ytterligare nyodling,
om människor, som går i björnhamn, och om
andra illmarigheter, tills man på slutet
skymtar en glimt av Kramforstiden. Där stannar
sagan.
Gustav Hedenvind-Erikssons berättarkonst
bottnar djupt i folkets muntliga traditioner.
Den är handfast och på samma gång drömsk.
Och den är på en gång naiv och djupsinnig.
Dessa sagor är berättade av en man, som läst
och tänkt och erfarit mycket, men som inte
högfärdas över vad han vet. Därav deras
underfundiga människokunskap. Har man
tålamod att följa de slingor och bukter, som
sagan ritar kring ett människoöde, möter
man innerst inne ett stillsamt och värmande
leende. Det är berättaren själv, det är Gustav
Hedenvind-Erikssons säregna humor.
2.
Historien är i åtminstone ett par fall, som
här nämnts, en indirekt väg att närma sig
alltöverskuggande samtida problem på. Det
finns även andra indirekta vägar. Man kan
tala i bilder och skriva mellan raderna. En
tilltagande benägenhet härtill kan skönjas.
Delvis är den säkerligen betingad av ett behov
att få estetiskt perspektiv, delvis beror den
på något så prosaiskt som den svenska
regeringens tryckfrihetspolitik. Liksom i äldre
tider så har vi under vissa perioder av de
senaste decennierna fått lära oss att tiga
med djävulens namn och endast säga det
med omskrivningar, konstaterar Eyvind
Johnson i Grupp Krilon. Man drabba!;
visserligen ej av kyrkans onåd, om man nämner
det, »men i stället skulle statsmyndigheterna
genom olika organ ingripa i syfte att
förhindra icke önskvärda komplikationer i de
vänskapliga förhållanden, som nu råder
mellan oss och alla främmande makter».
Resultatet av detta har blivit, att det
kommit att skrivas både i en stil, som påminner
om 1700-talets politiska allegorier, och i en,
som har starkt tycke av vad som under
det tidigare 1800-talet kallades romantisk
ironi. Båda delarna förekommer i Grupp
Krilon, kanske mest det sistnämnda.
Boken möter läsaren med en bred och djup
verklighetsbetonad skildring av ett ganska
stort antal människor, som allesammans
är sorgfälligt individualiserade. Johnson har
begagnat sin inre monolog-teknik för att
presentera dem på det mest omedelbara
sätt. För att riktigt styrka att centralfiguren,
egendomsmäklaren Johannes Krilon,
verkligen är en människa av kött och blod, har
författaren inlett boken med en noggrann
kroppslig-själslig beskrivning av honom; det
är ett porträtt av samma art som det av
Mårten Torpare i Soldatens återkomst. Krilon
påminner f. ö. i vissa avseenden om Torpare:
han vill diskutera och reda ut saker och ting,
han är en anti-humbug, och denna sista
roman fortsätter sålunda en central linje i
Johnsons produktion. Emellertid är Krilon
inte såsom Torpare enbart eller övervägande
kritiker; han är en person av genomtänkt,
men enkel och vänlig mänsklighet. Det är
något hedenvind-erikssonskt över honom.
Samtidigt som nu Johnson berättar sex
eller sju små romaner om medlemmarna i
den krilonska gruppen, har han samordnat
förloppen i dessa berättelser, så att de
psykologiskt belysa, hur personliga olyckor och
missräkningar hos relativt hyggliga människor
kan skapa förutsättningar för »våldsmakters
smygande, listiga, i oskuld förklädda försök
att tränga in». Krilon är därför även en
symbolfigur och gruppen kring honom likaså.
Det som Krilon kämpar för kan
»sammanfattas till orden Yttrande- och Tryckfrihet
och De mänskliga rättigheterna som rymmer
så mycket». Gruppen är ett tecken på
möjligheten av en fri och hyfsad samvaro och
samverkan. När vissa makter sätter in sina
ansträngningar för att spränga gruppen och
tillintetgöra Krilon, åsyftas en parallell till
aktuella politiska händelser. Och i detta
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
