Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Otto von Friesen. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Löfstedt
von Friesen ger skarpsinniga, ofta
epokgörande bidrag till de olika runstenarnas
tolkning och insätter dem i deras historiska
sammanhang. Att här genomgå dem alla
vore ogörligt, att uppräkna dem vore
onödigt. Ett par exempel må räcka.
Ett särskilt kärleksfullt och djupt
inträngande studium ägnade von Friesen åt
Rökstenen, det mest storartade
minnesmärket från vår vikingatid, hårt i sin
hämndlust, men storstilat i sin hållning,
utmynnande i den enkla och just därigenom
dubbelt gripande maningen: »Jag säger
ungdomen: var dristig.» Här möter oss Sibbe,
som avlade vid nittio års ålder, här möter
oss Thiudrik, som för nio släktled sedan
med sina hreidgoter landsteg på den
svenska kusten, men stupade i striden:
Thiudrik vågsam / vikingahövding /
herre var över / Hreidhavsstranden.
Nu han rustad / rider sin stridshingst, /
sköld över skuldran, / märingars främste.
Men framför allt talar ur stenen den
gamle fadern själv, obruten i sin sorg,
krävande hämnd för sin fallne son. Han
nämner också de män, som hämnden skall
drabba, tjugo konungar på Själland,
vilkas namn omslutas av magiska, konstrikt
flätade runor som inom en spetsgård av
besvärjelser, von Friesen yttrar om detta
märkliga avsnitt följande:
Visserligen tyckas vid första anblicken de
egendomligt systematiserade uppgifterna om
tjugo konungar som höllo till på Själland i fyra
år och voro fyra brödrakretsar om vardera fem
medlemmar, vilka voro söner till fyra bröder,
mera peka på fantasiens än verklighetens värld.
Men saken blir mindre fantastisk, om vi erinra
oss att vi befinna oss med Rökstenen i den tidiga
vikingatiden — väl mitten av 8oo-talet -— då
haven vimlade av små vikingaflottor, var och en
under sin konung, alldeles som innebyggarna
kring de uppsvenska sjöarna under 1600-talet
samlade sig i flockar, var och en under sin
fiskekung, för att bedriva det stora kostnader och en
stor personal krävande vinterfisket med not.
Det enskilda vikingaföretagets medlemmar voro
organiserade som brödralag till namnet och gagnet;
de skulle enligt vikingalagen stödja och hjälpa
varandra som köttsliga bröder i liv och död,
broderligen dela bytet och hämnas varandras
död som bröder. Det är uppenbart, att ristaren
mot dessa tjugo »konungar» riktar runmagisk
konst. Namnet var enligt magikernas tro mannen.
Hade man med magiens hjälp snärjt namnet,
hade man också människan i sitt våld.
Jag har här följt von Friesens tolkning. I
många enskildheter och även i fråga om
helhetsuppfattningen ha starkt avvikande
meningar gjorts gällande (bl. a. av den
berömde norske runforskaren Magnus
Olsen), och någon fullständig enighet torde i
själva verket aldrig kunna ernås redan på
grund av inskriftens avsiktligt dunkla
ordalag. Men ingen meningsskiljaktighet
råder därom, att von Friesens monumentala
arbete utgör ett av de viktigaste bidragen
till förståelsen av den märkliga inskrift,
med vilken faktiskt den svenska
litteraturen som konstform begynner. Och man
får med v. Friesens tolkning, för att
använda hans egna ord, »en djup inblick i
en vikings själ, hans kärlek och hans hat,
arten av hans samfundskänsla och hans
förhållande till de makter, som voro
starkare än människorna men som kunde av
den forfarne tvingas att gå deras ärenden».
Ett annat område, som i särskild grad
fångat von Friesens intresse och till vilket
han ständigt på nytt återvände, var
Upplands runstenar, överhuvudtaget var han,
både genom studier och genom strövtåg i
fältet, en utomordentlig kännare av
Uppland, denna säregna provins, ingalunda
någon av Sveriges rikaste eller skönaste,
men i vissa avseenden kanska dess
märkligaste, ett eldorado för fornforskaren,
Sveaväldets vagga, än i dag bärande i sitt
landskapsvapen den stoltaste av alla
symboler: riksäpplet. Uppland har ensamt
omkring ettusen runstenar, d. v. s. lika
många som hela det övriga Sverige
tillsammans; i vissa trakter når deras sprid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
