Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några Fredrika Bremer-skisser från Amerika. Av Gunnar Svanfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar S v anfeldt
nere på Cuba. I albumet har man också
en rad små kuriösa skisser, där stiliserade
växtmotiv får bilda arkitektoniska former:
pelare, valv o. d. Dessa — konstnärligt
obetydliga — små fantasibilder torde ju ha
något att göra med de naturfilosofiska
funderingarna.
Samma utgångspunkt har även
skissbokens allra egendomligaste blad. Det bär
underskriften »Florida. St. John (Welaka)
Maj. 1851.» och härrör alltså från den
utflykt på Saint Johns-floden (enligt Fredrika
Bremer av indianerna kallad Welaka =
insjöfloden) i Florida, som författarinnan
företog i maj 1851, kort tid efter
återkomsten från Cuba till Förenta staterna.
Går man till resebreven, ser man, att det
sanka flod- och insjölandskapet med sina
vilda, yppiga skogar gjort ett mycket starkt
intryck på Fredrika Bremer. Hon talar om
de täta massorna av slingrande växter,
som kan forma sig till en fantastisk
tempelarkitektur, om solfjäderspalmerna, som
sticker upp ur grönskan, om de vitblommiga
magnoliorna och om de höga cypresserna,
som står »likt skyddande, skäggiga
patriarker, sträckande horisontelt ut sina
ljusgröna kronor med långa svajande mossor
hängande ned från deras starka grenar».
Hon ger — nästan i samma andedrag —
uttryck åt såväl en mera »hednisk»,
skräck-blandad naturberusning som åt en mera
ideellt-extatisk upplevelse av skapelsens
härlighet.
Här är naturlifvet i all sin yppighet. Men det
är den gamle hedniske naturgudens, den gamle
Pans rike och välde, som omfattar det goda och
det onda, lifvet och döden, med samma kärlek,
och känner ingen lag och ingen ordning utom
den af framalstring och förstörelse. Under dessa
gröna löfhvalf, som skugga vattnet, ligger den
fredliga sköldpaddan, men också den grymma
alligatorn, lurande på rof. Elgen bor i dessa
naturtempel, men också panthern, tigern och
den svarta björnen. Kring dessa pelare af löf
och blommor, vrider sig skallerormen och den
giftiga moccasin; och den sköna romantiska
skogen är full af små giftiga skadedjur. Earligare
än alla dessa är dock här den ljufliga luft, som
laddad, under sommaren, af urskogens och
flodernas miasmer kommer till nybyggaren med feber
och andra långsamt tärande sjukdomar, hvilket
gjort att dessa undersköna stränder ännu sakna
menniskor. Små nybyggen begynta här och der
vid floden ha efter några år blifvit öfvergifna och
lemnade att förfalla.
Men just detta urlif i vildmarken, denna
regellösa, yppiga skönhet, trotsande menniskokraften
och stark af sin rikedom, är mig här af outsägligt
intresse och ger mig en oupphörlig fest som jag
njuter utan allt besvär. Och luften är så ljuf, och
magnolian så full af blommor, floden så full af
lif, alligatorer, plaskande fiskar, vackra stora
vattenfoglar; allt är så yppigt, så underligt rikt,
vildt och vackert, — ett oupphörligt
feeri-skådespel, isynnerhet om aftnarne då månan
går upp och kastar sina mystiska halfdagrar och
skuggor i den underbara naturkyrkans hvalf och
pelarrader. Jag sitter tyst ute på piazzan, och
ser derpå med andakt och förtjusning, under det
vid hvar vändning af floden nya frappanta scener
framstå;–
Två sidor längre fram heter det:
Tidigt om morgonen nästa dag lade vi i land
för att hämta ved. Jag gick upp på stranden för
att förfriska mig efter den otrefliga natten.
Nejden syntes alldeles oodlad och vild. Men der gick
en gångstig bugtande inåt skogen, och jag gick
fram på den »à la bonne a venture» på
upptäcktsfärd. Och som jag vandrade här ensam genom
vildmarken, kommo mina vingar och min glädje
till mig. Men också voro morgonen och vildmarken
så outsägligt sköna! Lif-ekarne stodo i prakt med
hängande mossor; genom deras arkader trängde
den uppgående solen. Öfver ambraträdens löf,
öfver otaliga små växter och buskar längs med
gångstigen låg morgondaggen frisk och glänsande.
Jorden doftade. Jag kysste daggen från löfver’;
jag lade dem på mina ögon, min panna, de
morgon-friska bladen af den unga nya jorden; jag ville
bada mig ny i denna Urdar-brunn; jag grät halft
af smärta, halft af outsäglig tacksamhet och
glädje. Lätt som en fogel gick jag fram och
låf-sjöng med foglarne, ty — jag hade ju här fått
smaka den läskedryck jag törstat till under en
lång, lång öckenfärd; jag hade druckit, jag
drack lifvets fullhet ur Guds rikedoms brunnar,
och buren allena af hans kraft och de vingar han
gifvit mig.
Det är dessa stämningar — och då främst
de nattliga — som ligger bakom det be-
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
