Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Smärtemoder — himladrottning. Två franska medeltidsmålningar. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Rom (Avignon). Detalj av Kröningstavlan.
med en utsökt skiftning föra över de röda
gudamantlarnas ton mot bakgrunden, smälta
tillsammans till ett dekorativt mönster, där
de smala vingarna bilda som en spetsbård
av lansar eller fanor. Fadern, Sonen och
Jungfrun ha framställts i skalan ett till fem
i jämförelse med de heliga män och kvinnor,
som på ömse sidor göra dem sin fromma
uppvaktning. Tronande på molnen göra de ett
majestätiskt intryck, ytterligare förhöjt av
dräkternas kungliga prakt. Ja, det är inget
tvivel om att de båda gudomligheterna
långt mer än eljest i kyrkligt
representationsmåleri likna världsliga konungar, i
upphöjd, men icke enbart himmelsk
ämbetsutövning. Vi måste erinra oss, att denna
bild tillkommit i Avignon, där kyrkan
under mer än ett sekel alltmer förvärldsligats,
och att påvarnas kyrkostat i Sydfrankrike
blivit en furstlig hovstat, som bl. a. ärft
den provensalska riddardiktens rituella
kvinnodyrkan. Att världslig och andlig
hierarki under en ständig kamp om makten
här sammansmält och avfärgat varandra.
Hovstaten och hierarkin framträda tydligt
i den stränga rangordning, varmed
ado-ranternas härskaror infogats i rader under
och över varandra. De avslutas nedtill av
små nakna puttin, föreställande de frälsta
själarna, gördlade med myrtengirlander, ett
älskvärt renässansdrag i den eljest nästan
byzantinskt arkaiska stelheten, kanske
också en minnesslinga från de höviska
trubadurernas Cour d’amour. Ty även
himladrottningen är mycket jordisk, där hon
böjer sitt huvud under den tunga
guldsmidda kronan, ett porträtt av en mondän
hovdam i Avignon, med en min av trött
blaserad världserfarenhet.
Fadern och Sonen som kröna henne äro
så gott som alldeles lika och helt
kongruenta eller — exakt uttryckt — de utgöra
de båda sidorna på en och samma figur.
Kontraktet föreskrev att det inte fick
finnas någon skillnad på dem. Det
egendomliga förhållandet att de båda personerna
i gudomen, skilda åt av »den helige Ande i
duvans gestalt», här äro klädda som en
och samma person, i en och samma dräkt,
kan ju förklaras som ett enkelt och
sinnrikt åskådliggörande i bild av dogmen om
Faderns och Sonens identitet — två
personer och ändå en — ett kuriöst särfall av
den spetsfundiga kyrkliga symboliken. Men
det kan också tänkas, att denna säregna
bildtanke haft en profan och mera aktuell
innebörd. År 1438 hade konung Karl VII
lyckats genomdriva »den pragmatiska sank-
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
