Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
Asklund skrivit om Stockholm. D. v. s. de
gör det i den mån författaren begagnar sin
förmåga att se, och inte blir alltför talträngd
i sin förkunnariver. Då uppenbarar sig
nämligen ett besvärande eko av den profetiska
rösten i Handelstidningens I dag-spalt, och
författaren är allt lite för ung för att axla
siarmanteln. Walter Dickson skriver på det
hela taget sympatiskt, men han förefaller
att ha lite för lätt för att skriva. Lite mera
tyngd skulle inte skada.
I en pristävling om aktuella tidsromaner
fick Folke Mellvigs Genom spärren ett av de
två första prisen. Det har med fog anmärkts,
att detta knappast var fullt rättvist mot den
andra förste pristagaren. Mellvigs roman,
en historia om en svensk styrmans färd
hem från Amerika under det nu pågående
kriget, är ett fäsörarbete, som i sin redogörelse
för den politiska diskussionen är ganska
skickligt och som har en viss habilitet i
kompositionen, men som är likgiltigt och i
dålig mening romanaktigt i
människoskildringen. Det är en mycket grund bok.
I Ture Forsbergs Biljett till morgondagen
slutligen finner man en huvudperson, som
starkt påminner om Hamsuns
stadsvaga-bonder. Också om Birger Sjöberg erinras man
en smula, när »kontrollanten» infinner sig.
Historien skildrar, hur mannens inre oro och
splittring stegras för att förmodligen sluta i
självmord. Hur det går på slutet är inte
riktigt klart; dess symbolik är inte lätt att bli
klok på. Eljest är romanen utomordentligt
välgjord: där finns inga missgrepp, rytmen i
huvudpersonens stämningskast är fint
beräknad, man tror på hans resonemang med
sig själv, och miljöerna lever. Man vill gärna
se en bok till av Ture Forsberg; han kan en
hel del, men han lämnar inte klart besked om
vad han vill i detta debutarbete.
Om man sammanfattar sina intryck av vad
som kommit fram i årets debutböcker, måste
man svara nej på den inledningsvis framförda
frågan, om det stora antalet möjligen skulle
vara ett uttryck för en ovanligt stark litterär
livaktighet. Av de två dussinen kunde några
lika gärna ha förblivit otryckta, och andra
hade behövt återförvisas till författarna för
att utarbetas bättre. Förläggarna har
emellertid uppenbarligen varit mycket liberala i
sina fordringar ■— sannolikt beroende på att
bokhandeln haft ett par goda år — och så har
utgivningen blivit stor. Denna tendens är
inte utan sina vådor, i all synnerhet om den
leder till en direkt konkurrens om nybörjarna,
vilket en annonsbatalj mellan tre förlag i
mars 1943 faktiskt föreföll att inleda. Det är
inte önskvärt, att man lockar in på
författar-banan folk, som inte har någonting att komma
med. A andra sidan måste det erkännas, att
den konjunkturbetonade frikostigheten
sannolikt förklarar, att Puck Beer alls släppts
fram — det förefaller otroligt, att någon
förläggare skulle velat reflektera på hennes
bok för tre eller fyra år sedan — och Puck
Beer är otvivelaktigt ett förvärv för vår
litteratur. Intet ont som inte har något gott
med sig. När det stora flertalet av de båda
dussinen sjunkit undan, kommer det kanske
i alla fall att visa sig, att 1942 var ett år,
då det inträffade en vändning mot något nvtt.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
