Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Her m an Gl i m st e dt
står som tonsättare till den ännu på senare
tid i melodialbum upptagna känslosamma
tsarlieden ur »Tsar och timmerman». Så
mycket mer populär har han varit och är det
fortfarande i Tyskland. Richard Wagner
föreslog en gång att demonstrera den tyska
komiska operans utveckling genom
framföranden av Hillers »Jagd» och Dittersdorfs »Doktor
und Apotheker», varefter skulle följa »Tsar
och timmerman» och — »Mästersångarna»;
de två första pjästitlarna ånge ju Lortzings
anslutning till tyska sångspelstraditioner.
»Tyskarnas siste naive operakomponist»
kallades han (1888) av Hanslick, som fann hans
bild »blicka mot oss dubbelt ljus och
trohjärtad mot den mörka bakgrunden av vår
moderna, forcerat dramatiska musik». Hade
kritikern glömt Nicolai eller var »Muntra
fruarna» ej nog »naiv»?
Tysk kritik har alltid satt
»Tjuvskyttens» musik särskilt högt inom Lortzings
produktion, men den har inte framförts
lika ofta som »Tsar och timmerman» och
»Vapensmeden», likaledes givna i Stockholm.
Det var redan därför långt ifrån riktigt,
som det i operaprogrammet uppgavs, att
det nu upptagna verket »räknas nästan som
en tysk nationalpjäs i stil med vad
’Värmlänningarna’ är hos oss»; associationen med
det till sin musikaliska faktur avsevärt
enklare svenska »tal-, sång- och dansspelet»
är dessutom missvisande. Först på senare
tid, allt sedan en Berlinrepris hösten 1939,
har »Tjuvskytten» fått allt mer vind i seglen
för att enligt en för näst senaste spelåret
publicerad statistik ha blivit den i Tyskland
oftast spelade Lortzingoperan. Även
siffrorna för samtliga sådana ha enligt samma
källa stigit i höjden, så att tonsättaren kommit
på fjärde plats bland mest givna
operakompositörer, efter Mozart, Verdi och Puccini,
men ■—- före Wagner. Denna hedersamma
position skulle, enligt vad den statistiske
författaren (i Allgemeine Musikzeitung) uttalar,
bero på »att man som motvikt till
krigstidens sorger flerfaldigt önskar enklare och
glada operor».
»Den skicklige Lortzing» —- kallade honom
Wagner på tal om förfarandet att som
operatexter använda färdiga teaterstycken.
Skickligheten i fråga om textbearbetning blir
ganska påfallande för den som gör sig det
verkliga besväret att jämföra »Tjuvskyttens»
libretto med det som råmaterial använda
lustspelet av Kotzebue, »Der Rehbock oder
Die schuldlosen Schuldbewussten». I denna
pjäs visar sig den kaninaktigt produktive
pjässkrivaren verkligen till fullo motsvara
sitt dåliga rykte. Den har tydligen aldrig
varit rolig, den är, med åtskilliga ansatser
till klumpig frivolitet, uteslutande dammigt
träaktig, till och med i saknad av sådan
tids-bouquet som ibland kan ge sitt intresse även
åt det mest illitterata teaterstycke. Det enda
avseende vari Kotzebue visar någon verbal
uppfinningsrikedom är när det i ett
äkten-skapsgräl för mannen gäller att hitta på
mustiga, mot hustrun riktade invektiv — det
är en esprit som, gärna även tillämpad
vis-à-vis svärmödrar, ännu i senare tiders
tyska Posse kan förekomma som
»zwerch-fellerschütternd» klimax. (Hos Lortzing
exemplifieras dessa älskvärda yttringar av
skämtlynne med sådana jämförelsevis godmodiga
glåpord som basilisk, »Gomorrha-Seele» etc.)
Något korn liknande det som Wagner
plockade upp när han i några punkter
använde Kotzebues »Deutsche Kleinstädter»
som förebild för »Mästersångarnas» andra akt
stod knappast Lortzing till buds. Han
övertog quiproquo-motiv som voro förenade med
ytterligare orimligheter. En baronessa, glad
änka, gör sin entré förklädd till student.
Hon påträffar den för sitt bröllop rustande
byskolmästaren Baculus, som är bedrövad
över att han på grund av förment tjuvskytte
(på en råbock) råkat i onåd hos den grevlige
godsherren. »Studenten» erbjuder sig att i
stället för skolmästarens fästmö Greta och
förklädd till henne försöka beveka den för
vackra flickor notoriskt svage greven. Den
till sitt eget kön återbördade baronessan
hade ändå tänkt sig till slottet för att incognito
besöka greven där, hennes bror, som ej sett
henne sedan hon var barn. Där vill hon också
besiktiga en giftaslysten änkling och baron,
som också uppträder okänd: ehuru bror till
grevens gemål kan han göra det på grund av
att även dessa syskon av någon gåtfull
anledning ej sett varandra sedan barndomen.
Åskådaren känner sig så småningom lika
virrig som skolmästaren, som vid det
köpeanbud baronen gör på »fästmön», tackar ja,
men i tro att det gäller den verkliga Greta.
»Tänk så tokigt» — detta favorituttryck
av den av Lortzing uppfunne
slottshovmästaren kan helt tillämpas på den dessutom
urtråkiga originalpjäsen. Lortzing, till vars
libretto ovangivna referat anknöt, hade
emellertid fastnat för den snillrika pjäskonstruk-
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
