Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs »Svenska Folket». Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs »Svenska Folket»
berg tar i bruk. Det gäller att få fram, vad
de olika sidorna av det mänskliga livet och
icke minst de trivialaste, men väl också de
mänskligaste av dem alla, nämligen
vardagslivet självt, betyda för mänsklighetens
utveckling. Strindberg är givetvis i sin
historiska alstring liksom i övrigt i sitt
författarskap en ytterst framstående specialist på
vardagsliv och trivialitet, men ingen kan
därför säga, att dessa sidor av livet
någonsin bli självändamål hos honom.
Det som man fascineras av vid
läsningen av Svenska Folket är framför allt den
sociala grundsynen. Det gäller här att
invertera Geijers sats om svenska folkets
historia såsom dess konungars.
Strindberg gör sig därför till talesman för de breda
lagren, och folkfrihetens parti tar han
lidelsefullt. När gjordes detta förut hos oss
i samband med historieskrivning?
I grunden är Strindberg starkt nationell
i sin framställning. Han kan därför
brodera på den berömda inskriften på
Riddarholmskyrkan vägg, om de sex ting som
alltid varit orsakerna till de svenskes
olyckor. Han söker efter det ursvenska så
gott han kan och med användning av den så
unga kulturhistoriens metoder.
Någonting ganska nytt, åtminstone i den
historia, som ej åsyftar att vara rent
fack-mannamässig, har man i Strindbergs
skildring av fabriksarbetarens bundna ställning
under 1600-talet. Hans uppfattning av
bönderna står också väsentligt över den
teaterbonderomantik, som tidigare gjort
sig tämligen utbredd.
Därför skall det icke förtigas, att Svenska
Folket blott blev en ansats. Hur skulle en
liten biblioteksamanuens, som visserligen
åtnjöt temporärt lyckliga förhållanden, men
som även var utarbetad och utsläpad, hur
skulle han på detta område kunna
åstadkomma någonting som skulle kunna stå sig
ett drygt halvsekel. Även Hans Hildebrands
Sveriges Medeltid kan naturligtvis ej stå
sig i allt fortfarande, all jämförelse för
övrigt utesluten. När det gäller historien,
räcker ej snille och begåvning enbart till.
Vem är så genial, att han ur sitt inre kan
leta ut att Carl XII dog den 30 november
1718, ifall han ej hört eller läst detta förut?
Därför måste historiska standardverk av
ungdomar höra till de bestämda
undantagsfallen.
Fastän en närmare redogörelse för
Svenska Folkets mångskiftande och
intresseväckande innehåll ingalunda skulle sakna
sitt intresse, avstå vi därifrån i detta
sammanhang. Det är endast ett av
Strindbergs uppslag, som vi önska omnämna,
därför att det senare erhöll oväntad bekräftelse
från annat håll.
Strindberg gick ut ifrån att vårt folk icke
kunde vara av enhetlig härstamning. Som
han lagt märke till att vissa folkloristiska
föreställningar voro knutna till den
välbekanta skalbaggen Marie nyckelpiga, sökte
han utreda utbredningen av de ganska
olika namn, som detta djur bär i skilda
delar av Sverige. Arbetet var avsevärt,
enär det byggde på ingående
litteraturstudier och ett omfattande system av
utfrågningar av personer, som rest vida
omkring i landet. Resultatet av denna
utredning visas genom en synoptisk karta i
Svenska Folket. Medan insekten kallas
Marie nyckelpiga i de östra kustlandskapen
från Uppland och ned till Skåne, så är dess
namn Gullhöna (eller andra
sammansättningar med gull) i det västliga Sverige,
som går över Bergslagen och upp till
norra Norrlands kustlandskap. Skåne
intog en särställning, i det insekten där kallas
Åkerhöna, vilket namn märkligt nog är
ett annat än det danska, Marie höne.
Strindberg drog av dessa förhållanden
slutsatsen, att den svenska befolkningen inte
gärna kunde äga ett enhetligt ursprung.
Få i samtiden trodde väl, att det låg
någonting i Nyckelpigskartan, och hela
saken föll i glömska, till dess Emil Svensén
tog upp den i en artikel i Aftonbladet den
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
