Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Diktaren som fann Karelen. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdel I
vid slutet plötsligt hejdar sig med ett leende:
Javisst, han har ju också skrivit om
olivparadiset och de klagande vindarnas ö och
annat dylikt, det var så sant — !
Så ett har hans författarskap alltså blivit
med Karelen! Först har han irrat i landskapet
liksom i förbifarten, kastad av tillfälligheters
oro, sedan strövat allt medvetnare,
slagrute-likt sökande sig in mot sina egna källsprång.
Han har insupit detta Karelen, tills han
slutligen i enstaka bräddade ögonblick fått dess
dofter och toner att blomma och andas i
språk och personlig rytm. Häruti beskriver han
inte endast en enskilds fängslande
diktar-kurva. Han är signifikativ för en hel yngre
finlandssvensk kulturgeneration.
Finns det då några yttre, elementära band,
som knyter honom till Karelen? Inte många,
tycks det. Han är född i Kronoborg vid
Ladoga cch räknar bland sina anfäder en av
Nordkarelens mest svårtolkade historiska
gestalter, den vilda svenska gränskaptenen
och bondeplågaren Simon Affleck, av
folkhävden skräckfullt bevarad under namnet
Simo Hurtta (= hunden), en gestalt, som
bland annat inspirerat Eino Leino till två
storslagna historiska diktverk. Men
åtminstone under ungdomens litterära kampår i
Helsingfors var Enckell på intet sätt »märkt»
av landskapet. Redan i sina förstlingsarbeten
som prosakonstnär, Ett klosteräventyr och
Halmstacken, tar han dock sina första
sömngångaraktiga steg in på denna domän. I den
förstnämnda boken är det Karelens
namnkunnigaste klosterort som fått släppa till
miljöinfattningen till ett stycke erotiskt
brustet människoliv på drift. De erotiska
resonemangen är ganska ohöljda och ganska
tråkiga. Det råder en tveksam dragkamp
mellan miljön och detta utifrån nerramlade,
ganska banala människofragment; det hela
spretar rätt ut åt alla håll och finner ingen
vila i en slutlig balans. — I Halmstacken är
denna konstnärliga och mänskliga balans
redan på väg. Den ensamma vandraren i ett
ödsligt karelskt novemberlandskap finner
slutligen ro till natten i en halmstack, vars
fuktigt gula skimmer faller över bokens
slutsidor med en mild och försynt glans. Redan
nu stiga och sjunka vandrarens reflexioner
inför det omramande landskapet med en
stillsam tyngd, som varslar om det kommande:
»Han tycker sig aldrig tidigare ha skådat
något som detta: så utan anspråk och envist stolt
vilar allt i den gula, tynande dagern.»
Och, ännu mera varseltungt, med en
personlig skälvning: »–-han kan icke tala
naturligt bland detta finska folk, och dock har
han intet annat folk på jorden, som han kan
kalla sitt.» — Stilen i dessa förstlingsböcker
är asketisk, att inte säga torftig. I synnerhet
jämförd med en Diktonius’ vildvuxna
frodighet och en Edith Södergrans saftigt porlande
rikedom och innerlighet. Den är välgörande
medveten om sin egen begränsning, och
samtidigt arbetar den medvetet enligt fransk
skolning fram sin egen organiska profil mot
det växande sakligt adekvata och mot
intellektuell renlinjighet.
Steget är långt, både innehållsligt och
formellt, mellan dessa båda förstlingsböcker och
Olof Enckells centrala diktverk: Vårt hjärta,
och dess fortsättning: Guldkedjan. Det är
rent märkligt, att han så snart på sin
intellektuellt sovrande väg nått fram till denna prosa,
så gracil och ren som en naken
rimfrost-glittrande björkdunge under en blek
månskära, och samtidigt doftande och varsamt
varm som då våren smyger sig fram över
brungråfläckiga karelska marker och kommer
svanarna att lyfta över Äyräpäänjärvis
mörka strandspegel och den karelska rosen
att långsamt slå ut sin blekskära kalk. Det
tar en om hjärtat som något djupt
signifikativt, att det just är i Näsets säregna
brytning mellan finskt och ryskt, som den
enckell-ska diktningens oroligt svirrande kompassnål
finner ro. Vandraren från Halmstacken heter
här Isia Vornanen, en rik finsk bonde som
efter livets oömma hantering slår sig ner i
Näsets ryska krukmakarby Kyyrölä för att
här bland ett främmande folkelement men i
en välbekant natur leva sig fram mot de inre
motsägelsernas upplösning. Det är svårt att
avgöra vad man vill ge företrädet i boken:
miljö- och natur- eller människoskildringen.
Avsnitt som de, där Olga Borodulin sitter om
natten under ikonen vid sitt barns vagga,
eller då Isia Vornanen känner sina oklara
och tillfälliga tankar och minnesbilder utan
hans egen förskyllan småningom undergå en
omvandlingsprocess som ställer in dem i ett
renat och organiskt sammanhang — är
själs-pej lingar av en kvalitet, som ej skäms för sig
inför franska motsvarigheter och som är
mycket sällsynta i finsk litteratur. Balansen
mellan det mänskliga och naturelementet i
skildringen av Isia, som orörlig bakom
stockarna insuper anblicken av svanarna vid
Kannilanjokis mynning och sedan i de ljusa
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
