Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
tidigt skall visa. »O, skog oändlig» — där
kommer, inledd med ett emfatiskt
oktavsprång uppåt, ett särskilt varmt känt, av
naturlyrik vibrerande andante-arioso av den
plötsligt »vegetarianske» Berg. Avsiktligt
banal är tydligen den spevisa — välkommet
allegretto i 2/4-takt — varmed de
påhälsande stigmannen drar sina färde. »Hymn»
kallar partituret uttryckligen det Andante
con moto (»Vi äro alla som barn i Herrans
händer») varmed Berg undervisar Törd om
Guds obarmhärtiga rättfärdighet; det klingar
praktfullt, men i betraktande av texten
förvånar den musikaliskt förhärskande
entusiasmen i dur.
Tords berättelse om sitt besök hos bönderna
har blivit en suggestiv detalj genom
orkester-ledsagningen: altfioler som andlöst, till en
början i skugglikt pianissimo, skyndar upp
och ned på heltonskalan och därvid i olika
avsnitt utgår från toner som tillsammans
bildar en stigande skala av samma slag.
»Hon är så vit som näckrosens krona» —
här visar Törd, inför åsynen av Unn, plötslig
förtrogenhet med Debussy som fullständigt
citatmässigt går igen både melodiskt och
harmoniskt. Strax därefter gör Unn (»Och
jag, jag älskar dig») en ostentativ reverens
för Sibelius. Hennes och Bergs beslut att
fl}’ till Norge utlöser Tristanextas, särskilt i
form av orkestralt stormig kromatik. Men den
formliga duetten (»Vi vandra samman») —
är det inte något av Saint-Saëns
insmickrande ton som går igen i dess i detta
sammanhang välmotiverat imiterande
stämfö-ring? Till sist, sedan de båda dragit bort och
Törd lagt benen på ryggen, sänker sig åter
skogsensamheten över scenen, tonande på
samma sätt som i aktens början.
Denna akt har, såsom i textreferatet
antyddes, beröringspunkter med »Arnljots»
motsvarande del. Men någon därmed jämförlig
vildmarkston bjudes ej i »Fredlös», trots
stämningsmåleriet i början och slutet.
Ett stycke rörelsemusik, skildrande Tords
fortsatta språngmarsch ned till dalen till
Ingmars gård, vill väl förspelet till tredje
akten ge. Själv tillåter sig referenten göra
ett språng över den musikaliskt föga givande
första bilden för att stanna vid
förvandlingsmusiken mellan aktens båda bilder. Byggt
på en av tonsättaren i ungdcmen upptecknad
kämpavisa — ett slags kraftfull gånglåt —
hör detta kyrkotonalt egensinniga, energiskt
kontrapunkterande stycke till det mest
karaktärsfulla i operan. Dramaturgiskt
överraskar kanske avslutningen, där visan
fortissimo bakom scenen sjunges av bönderna
som enligt Ingmars direktiv skulle »tyst och
oförmärkt» nalkas Unns gård. Det är dock
dit vi efter scenförändringen anländer.
Där låter Unn och Berg i ett om en viss
Simson och Delila-duett avlägset erinrande
Dess-dur höra melodiska efterdyningar av
förra aktens duett. Numrets orkestrala
efterspel är nog typiskt för Lindberg både genom
sitt klangliga överdåd och genom en
harmonik som — för att citera vad Alf Nyman en
gång skrev på tal om den symfoniska dikten
Florez och Blanzeflor — gör »ett rikligt bruk
av den enharmoniska förväxlingens
smygvägar, biseptima-ackordens och de
överstigande klangernas översta genvägar».
Annars har ej heller denna sista bild
mycket minnesvärt att bjuda på. Först mot
slutet, sedan böndernas hämndvisa gett signalen
till Bergs och Tords tvekamp, kommer
något oss att lystra till: det är Ingmars
korta kväde (»Bären Berg Rese»),
ackompanjerat av basuners tunga sorgmarschrytmer.
Här utvecklas en mörk klangprakt, till sist
även under medverkan av kören, som
upprepar det av Törd missbrukade ordet
»rättfärdighet». Det är stämningsfullt ungefär på
samma sätt som en pompös begravning vid
vilken otillräcklig bekantskap med den döde
hindrar uppkomsten av djupare känslor.
Det vill säga, det vore orätt att påstå att
man ej känner något alls för Berg Rese,
men hans öde, sådant det här framställts,
lämnar nog de flesta ganska oberörda. Och
dock gjorde några av Operans bästa artister
sitt bästa i de rent vokalt mestadels
tacksamma huvudpartierna. Både sångligt och
fysiskt var det en resning över Joel
Berglunds Berg som berättigade till efternamnet.
I alla arioson vällde hans stämma fram med
en ädel uttrycksfullhet, pondus och
klang-fullhet som ibland verkligen erinrade om en
annan gestalt i hans galleri, den
»gammaltroende» Dosifej i »Chovansjtjina». Till det
yttre motsvarade han Selma Lagerlöfs egen
skildring av storbonden (»bred över skuldrorna
och smärt om livet»), och om han efter flykten
till skogen fick nöja sig med att bli senigt
magrare och avstå från att se särskilt
»fruktansvärd» ut, rättade han sig endast efter
librettistens och tonsättarens omändringar av
karaktären. Dessa gav ju ej heller framställa-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
