Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms te at rar
Tekniken var, som redan nämnts,
densamma som vid iscensättningen av Vi har
vår frihet! Realistiskt hållna och detaljrikt
utförda scenpartier isolerades i en öde
scenrymd. De båda första tablåerna var ur denna
synpunkt storartade. Den första visade det
ur Strindbergshistorien välbekanta vita
österrikiska lanthuset, skarpbelyst men liksom
ensamt och utlämnat åt det farliga mörkret
utanför, och framför detta makarna, fyllda
av hat men ohjälpligt sammankedjade,
pinande varandra, tills de slutligen formligen
överfalles av minnena ur det förflutna
(läkaren, Damens frånskilda man, och dåren),
såsom de rasande erinnyerna överfaller
Orestes i orestien. Denna seen hade regi och
skådespelare piskat upp till ursinne. Den
andra scenen med laboratoriet i österrikisk
rokokostil, där Den okände kämpar med
sina upptäckter och de avundsjuka makterna,
medan skuggorna skymtar utanför i de öppna
paviljongdörrarna, var lika storartad. Särskilt
i dessa båda scener firade också Skawonius’
scenbilder triumfer.
Bankettscenen, vari guldpokalerna
förvandlas till bleckbägare, honoratiores till
krymplingar och sluskar, och den storståtligt
inledda celebrationen av guldmakaren
övergår till den förfärligaste offentliga förnedring,
gav en ny höjdpunkt. Denna styckets mest
grandiosa seen är ju både tacksam och svår.
Molander löste svårigheterna utan påtaglig
scenisk fingerfärdighet, enkelt och självfallet.
Här nåddes en ny höjdpunkt, liksom i den
andra scenen på krogen, där Den okände under
samtalet med läkaren och den prostituerade
förnedras djupast men också drömmer
vackrast.
Men denna kväll bjöd även på betydande
individuella skådespelarprestationer. Lars
Hanson och Märta Ekström spelade liksom i
Till Damaskus I (uppförd för sju år sedan)
Den okändes och Damens roller. Det
tita-niskt våldsamma trotset hos Den okände,
som slår hål på skyn ibland, kunde ha
uttryckts starkare. Men med vilken oerhörd
intensitet och vilket rikt register, särskilt i
det mimiska, gav inte Lars Hanson i gengäld
sökandet och trevandet hos denna aldrig
vilande människosjäl, det ständiga
lyssnandet till röster inifrån och utifrån, ångesten,
tvivelsjukan och samtidigt det fanatiska
högmodet och den lika fanatiska
självupptagen-heten. Märta Ekström hade länge varit borta
från scenen, och det var en stor glädje att
Uno Henning och Inga Tidblad i
Attentatet.
Dramatiska Teatern.
återse henne i en sådan uppgift. Damen har
ju från första till andra delen förvandlats
från närmast en blek önskedröm till något
mycket mänskligare: en furie men också en
plågad och olycklig kvinna. Rollen ger med
andra ord helt andra möjligheter denna gång
och fru Ekström tog väl vara på dem. I
synnerhet de mera realistiska spelscenerna i
början gjorde skådespelerskan ypperligt. —
Dåren spelades intensivt av Olof Widgren,
och dessutom hade teatern som gäster
inbjudit så förnämliga artister som Anders
Henrikson (Läkaren), Hugo Björne
(Tigga-ren-Confessorn) och Gerda Lundequist
(Modern) .
Marika Stiernstedts Attentatet, en scenisk
bearbetning av författarinnans succéroman
Attentat i Paris, blev Dramatens sista
program för säsongen och utgjorde tillsammans
med Nöjesfältet de svenska nyheter, teatern
velat införliva med sin repertoar.
Namnförändringen från romanen till
dramat är obetydlig; den anger emellertid det
mått av hänsyn vår nationalscen ännu anses
skyldig visa gentemot känslorna hos tyska
ambassaden i Stockholm; geografiska namn
och annat, som kunnat lokalisera händel-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
