Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
brevscenen, och denna bräddade hon i varje
takt med liv, både plastiskt och genom
lidelsefullt utklingande stämma. Hon fick nu
inleda denna seen med en liten pantomim, en
vältalig förhandsskildring av den unga
flickans upprörda själstillstånd; den i denna
version redan sängliggande for upp ur sin oroliga
sömn och flaxade omkring i rummet, i
skrämsel för sina egna känslor. (»Passionens
giftpokal du tömmer» — är Pusjkins ord till
Tatjana, strax före hennes brevskrivande.
Just de orden låter Tjajkovskij Onegin
teatraliskt sjunga när han återsett den förut
försmådda!) Om furstinnan Tatjana nu såg mer
flickaktig ut och rörde sig med mindre
grandezza än vid tidigare framföranden hängde
det ihop med den rättelse som Dobroven
gjort i den svenska, från tyskan gjorda
översättningen: i stället för att 26 år förflutit
mellan de båda senare akterna är det —
enligt Pusjkin och originallibretton — Onegin
som blivit 26 år, vilken ansenliga skillnad
betyder att också Tatjana måste avsevärt
föryngras.
»Som en Londondandy klädd» — det kunde
kanske träffa in på Sigurd Björlings Onegin.
Mindre utstrålade han något av den byronskt
demoniska tjuskraft som Pusjkin åsyftat
när han t. ex. i en annan strof låter Onegin
se ut »som en Childe Harold mörk och dyster».
Mellantonerna som skulle ha hämtats från
dikten saknades i den annars verserade ooh
intelligenta framställningen. Vokalt kunde i
partiets fåtaliga riktigt sångbara ställen
ibland ha önskats en något mindre sträv
klang. Men rollen är som sagt i operan inte
i sig själv särskilt gynnad.
Från hjärtat, såsom diktaren menat,
strömmar däremot Lenskijs sång, särskilt i hans
arioso och aria, och det kunde sägas också
om Einar Anderssons återgivande, även om
det klingande silvret inte alltid var alldeles
slaggfritt. I romanen är Lenskij både »smått
poet» och »en stor vän av Kant och hans etik»,
men i den föga filosoferande operan får man
nöja sig med att framställarens apparition
någorlunda tyder på att han är det
förstnämnda. (Conny Söderström, som jag ej fick
se och höra, lär särskilt ha uppfyllt de genom
dikten även väckta anspråken på
»ståtlighet».)
En tapper strid kämpade Inge-Gerd Norlin
med Olgas vokalt feltecknade parti, som hon
försökte mimiskt lätta upp. Det är hon som
i sin aria förpassas ned i altregistret när hon
kommer till de härigenom gravallvarligt
verkande slutorden: »Skälmaktig är jag, har
sorger inga» etc. Av övriga biroller fick Filipjevna
-— den i äldre rysk dramatik ogärna saknade
amman — ett livsvarmt återgivande genom
Gertrud Pålson-Wettergren; den rara gamla
människan behövde väl dock inte ha gått
fullt så lutande, som om hon led av
ryggmärgslidande. I furst Gremins aria — som utgör
hela hans parti — utvecklade Léon Björker
en vokal pondus och prakt som kunde försona
med det sceniskt löjeväckande i detta rent
konsertanta inlägg. Gösta Björling, roligt
alamodisk som den franske språkläraren
Tri-quet, sjöng dennes tidstypiskt sentimentala
kupletter med allt önskvärt darr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
