Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
minstone besläktad med skaparglädjen.
Ägaren sticker icke heller under stol med det
för honom själv angenäma i situationen.
I katalogförordet erkänner han det rakt
på sak.
På sitt sätt föregrep Pineusutställningen
den i Nationalmuseum anordnade
expressio-nistvisningen. Den innehåller ett märkligt
urval av de så kallade »1909 års män», den
egentliga kampgruppen i det nya svenska
måleriet, vidare toppsaker av norska och
danska föregångsmän som Munch (den
magistrala »Vinter, Kragerö»!) och Willumsen
(av denne icke mindre än nio målningar).
Den norska avdelningen är icke minst
konst-geografiskt intressant, den markerar
västkuststadens nära kontakt med den norska
genombrottskonsten. Henrik Sörensen t. ex.,
nog tycker man att denne konstnär, som är
särskilt väl representerad i Pineus’ samling,
är göteborgare på något sätt, inte bara
norrman. Sambandet är starkt även i annan
mening. Sörensen och flera andra norska målare
gjorde strålande upptäckter i Paris
tillsammans med de svenska 1909 års män, bl. a
i Matisses skola. Ett kamratskap utvecklades,
som lätt och lekande suddade ut
nationalitetsgränserna. Och de unga målarvännerna
råkades inte bara i Paris. I Sverige låg det
ljuvliga Kungälv, skandinavisk träffpunkt i
särklass. När lusten kom på, återgäldade
svenskarna genom att fara till Norge. Så här kunde
det låta, då skandinavism av äkta slag
praktiserades. Konsthistorikern Carl David
Mosehus, en av dem som var med om att uppleva
denna genombrottstid, drar sig till minnes:
»I maj 1911 reste Sandels, Simonsson,
Ullman och jag till Kristiania för att se en stor
utställning av Christian Krohg och en ännu
större av Munch. Med den oförliknelige Sören
som introduktör gjorde vi dessutom personlig
bekantskap med många av Norges yppersta
målare. Det var en vecka i fest och jubel,
full av friska intryck och starka upplevelser
av konst, människor och natur. Hela världen
var ung, farlig och fager.» De konstnärer
Moselius räknar upp äro just Pineus’ favoriter.
Sörensen är representerad i samlingen med
20 konstverk, endast överträffad av Sandels
(33 nummer) och Simonsson (22 stycken).
Därnäst ligger Ullman som god fyra (med 14
målningar). De nämnda stå även personligen
Pineus mycket nära. Endast en mycket god
vän kan raljera så illfundigt med sina målare
som Pineus gör i den av Carl Nordenfalk
1940 uppgjorda katalogen över
konstsamlingen. Dess ägare har nämligen under
Nordenfalks vetenskapligt stringenta
tavelbe-skrivningar fogat de okynnigaste
kommentarer. Det är frestande att citera ett exempel.
Vid Sörensens porträtt av Pineus har man
först den samvetsgranna analysen av
komposition, kolorit och allt annat väsentligt — den
skarpögde katalogisatorns bidrag. Men sedan
tar Pineus ett skutt rätt in i den lärdes papper
och fortsätter: »Måladt i Göteborg. Priset:
fritt logi och vivre i mitt hus, 50 öre om dagen
samt likaledes 2 cigarrer per dag. Ibland
vägrade Sörensen att stiga upp, om han ej
fick en krona. Porträttet målades på 11 dagar.
Då konstnären icke var nöjd med
porträttlikheten, uppmanade han mig att bemöda
mig om att i stället söka likna porträttet.»
En konstvän och samlare av sådan
läggning är tämligen oåtkomlig för närmare
karakterisering. Ett är emellertid säkert. Hans
starkt personliga känsla för kvalitet och tvärs
genom gycklet ödmjuka respekt för konsten
kan man inte ta fel på.
Omständigheterna ha gjort, att den i
Pineus’ kollektion så rikt företrädde Gösta
Sandels samtidigt kunde studeras i Galleriet
för Nutida konst på Västra Trädgårdsgatan
i en mycket vackert disponerad utställning
av såväl målningar som teckningar. Och tredje
plattformen för Sandels konst i höst blev
Nationalmuseum, som i sin
expressionistut-ställning visar ett 40-tal verk. Ett bevis så
gott som något på utställningsfrenesien i
Stockholm. Men det räcker inte med det.
Samtidigt startade Riksförbundet för bildande
konst en vandringsutställning med Sandels
på programmet. En fråga: Hur har en
framstående tavelägare det hemma hos sig?
Några x-krokar och märken på tapeterna
efter de bortflugna klenoderna? I sin olymp
småler väl en och annan konstnär blitt åt
det högfrekventa intresset —- Fortuna hade
en benägenhet att dröja på stegen den gången
de själva togo del i jordelivet.
Sandelsutställningen i Nutida konst var
förnämt sovrad och kompletterade på några
punkter Pineuskollektionen. Den sistnämnda
rymmer främst målningar från perioden 1916
—19, men dr Engwall hade tagit med ett stort
antal från 1905—15, vilket framhävde sökaren
Sandels, den unge målarens skälvande
upptäckter, hans brottning med de måleriska och
mänskliga problemen. Sålunda visades ett
av de sprödaste och finaste verken från
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
